Ibland känns det inte värt det...

Ibland undrar man vad det egentligen är man kämpar för. Ibland måste man påminna sig om vad det egentligen är man kämpar för. Och ibland känns det inte värt det. När man känner att man drar hela lasset själv, när man bara önskar att någon annan kunde dra det, om så bara för ett ögonblick. För någon måste hela tiden dra det. Det bästa är att stänga av, men det är så inte jag.

Egentligen är jag inte olycklig. Inte direkt lycklig heller, men... Just nu är jag väl i vad de flesta skulle kalla gråzonen, en zon där jag definitivt inte trivs. Jag ser det svarta och det vita, jag ser meningen med det. Men med det grå ser jag ingen mening. Inte förrän efteråt. Och det är väl i och för sig bra att jag åtminstone drar lärdom då, men...

Mitt 2014

Nu jävlar var det ungefär ett år sedan jag bloggade. Faktiskt när jag skrev min årslista för 2013. Jag tar samma lista och svarar helt enkelt, here goes:

Gjorde du något 2014 som du aldrig gjort förut?
- Var på Sjöbo marknad, där tror jag inte jag har varit tidigare.
Vilka länder besökte du?
- Inga.
Vad var din största framgång 2014?
- Jag tog mig i kragen och sökte en utbildning. Jag kom dessutom in.
Bästa köpet?
- En pall som egentligen var tänkt att stå mellan sängarna, men den var för stor. Den blev ladda-prylar-pallen vilket är uppskattat. Jag gillar nämligen inte att lägga mina saker direkt på golvet om jag kan undvika det.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
- Jag blir glad väldigt ofta (ledsen också för den delen).
Och ledsen?
- Se ovan.
Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2014?
- Byns gamle alkis... Och farbror Conny (som ingen för övrigt minns speciellt bra).
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
- I början ledsnare, sen gladare. Som det ska (eller inte ska) vara kanske.
Vad önskar du att du gjort mer?
- Tagit vara på mysiga stunder. Varit gladare och piggare på morgnarna.
Vad önskar du att du gjort mindre?
- Funderat.
Blev du kär i år?
- Ja, det blev jag nog.
Hur många har du kysst i år?
- 1.
Hur många hade du sex med?
- 1.
Favoritprogram på TV?
(Låter det här stå kvar från förra året) - Haha, jag kollar inte så mycket på TV, men jag fastnade för svenska Hollywoodfruar *harklar mig*
Bästa filmen?
- Mja, det har inte blivit så mycket film faktiskt.
Bästa boken du läste i år?
- Jag har mest läst serier i år uppblandat med lite annat. Men Outlander-serien eller A Song of Ice and Fire (Game of Thrones) kvalar nog in här.
Årets bästa låtar?
- Vet inte.
Bästa matupplevelsen?
- Kanske L:s Birijani, ja, det måste varit 2014, för han fick slökokaren av mig då. Det betyder att jag vill ha mer sån. Förra året blev det L:s kycklingsoppa, så det är kanske han som står för de gastronomiska upplevelserna i mitt liv, haha.
Något du önskade dig och fick?
- Mycket.
Vad gjorde du på din födelsedag 2014?
- Jag var väl i skolan och hade grupparbete.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
- Finns det inte alltid saker som kan bli bättre?
Vad fick dig att må bra?
- Kärlek, sex och sprit :) Nej, jag kopierar in förra årets svar, för det stämmer fortfarande - Mina vänner som fanns där när jag behövde dem. Tack <3
Är det något du saknar år 2014 som du vill ha år 2015?
- Inget jag kan komma på.
Vilken kändis var du mest sugen på?
- Bruno Mars alla gånger!!!
Vem saknade du?
- Vet inte.
De bästa nya människorna du träffade?
- Jag träffade min klass och de är rätt bra när de vill :)
Högsta önskan just nu?
- Jag vill göra ett så bra liv och en så bra framtid som möjligt för mig och min familj.

I listform istället... :)

Hittade den här listan på nätet.

Gjorde du något 2013 som du aldrig gjort förut?
- Grät på Ikea.
Vilka länder besökte du?
- Inga.
Vad var din största framgång 2013?
- Jag antar att folk tycker att sluta röka är en framgång.
Bästa köpet?
- Jag köpte en iPryl, men jag köpte säkert fler bra saker. Vi säger iPrylen.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
- Att se E och J tillsammans. De är fina ihop.
Och ledsen?
- Ja, kanske samma sak faktiskt.
Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2013?
- Ty Herndon - What mattered most.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
- Det där verkar gå upp och ner mellan åren, så det är svårt att jämföra. Jag var ledsnare än förra året, ja. Jag har nog varit väldigt ledsen, eller snarare uppgiven i år.
Vad önskar du att du gjort mer?
- Tänkt på mig själv faktiskt.
Vad önskar du att du gjort mindre?
- Brytt mig.
Blev du kär i år?
- Nej.
Hur många har du kysst i år?
- 2.
Hur många hade du sex med?
- 1.
Favoritprogram på TV?
- Haha, jag kollar inte så mycket på TV, men jag fastnade för svenska Hollywoodfruar *harklar mig*
Bästa filmen?
- Ehrm, Jag såg faktiskt The Hunger games, men den är från 2012 tror jag. Men den tyckte jag om.
Bästa boken du läste i år?
- Jag läste ju hela sagan om Isfolket. Jag läste en massa annat också, men vi får sätta någon av de böckerna så gör vi (jag och mina multipla personligheter) det lätt för oss.
Årets bästa låtar?
- Eh ja, jag lyssnar inte så mycket på ny musik så jag vet inte vad som kom 2013 faktiskt. Men jag upptäckte Taylor Swift :)
Bästa matupplevelsen?
- Måste nog sätta typ L's kycklingsoppa där eller något (för alkoholistrisotton var nog 2012 :))
Något du önskade dig och fick?
- Helt ärligt så brukar jag få det mesta jag önskar mig faktiskt.
Vad gjorde du på din födelsedag 2013?
- Det vet jag faktiskt inte.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
- Det finns säkert massor, men det tänker jag inte tänka på.
Vad fick dig att må bra?
- Mina vänner som fanns där när jag behövde dem. Tack! <3
Är det något du saknar år 2013 som du vill ha år 2014?
- Ja, men det får jag nog inte skriva här. Eller får och får, får jag väl, men det hade inte varit så snällt och jag försöker vara snäll ibland.
Vilken kändis var du mest sugen på?
- Bruno Mars alla gånger!!!
Vem saknade du?
- Jag har saknat min son så tårarna har sprutat många gånger i år. Främst när han varit bortrest såklart, men även när han bara varit på dagis vissa dagar haha.
De bästa nya människorna du träffade?
- Hmm. Vet inte faktiskt. Inga bestående bekantskaper åtminstone (tror jag).
Högsta önskan just nu?
- Jag vill göra ett så bra liv och en så bra framtid som möjligt för mig och Julian.

2013

Jaha, alla utom jag skriver årssammanfattningar. För jag minns typ inte vad som hänt i år. Eller förra året menar jag ju. Men jag kan försöka.


Januari började med att vi skålade i cola på balkongen (Julian var hemma) och jag vaknade nykter dagen efter. I Mars började Rafa ha Julian någorlunda regelbundet så då blev det väl lite fest (nej, det blev rent supande). Sen får vi fortsätta till April när E kom hem och gjorde livet till kaos :P Maj-Juni var... kaos. Sen Juli och Augusti var det en del festande vill jag minnas för Julian var både på kollo och hos R. Sen slutade R ha J. September-November var nog rätt lugna, jobba, hämta/lämna barn, laga mat osv. December åkte J till brasilien och vi får väl hoppas han kommer hem nu den 28 som han ska. Ism påstår att det var den 21 december som vi hade kaosfesten, så då får vi väl tro henne där. Hemskt var det dagarna efter. Sen åkte till B för att fira nyår och det var lyckat tills det blev 2014 om vi säger så.


Ja, jag har inte spec bra minne, det är därför jag borde blogga, men jag gör ju inte det. Jag vet ju att jag har hunnit med mysiga stunder med syrran, djupa samtal med B, middagar med Ism och Emma, roliga incidenter med L, mys i mängder med E och J. Sånt som bara ska finnas där. Som man värdesätter för att det gör det, men ändå inte riktigt minns förrän man saknar det. Jag saknar att bara sitta uppkrupen i soffan och prata skit med A och CA, nu när vi inte gör det längre tyvärr. När vi gjorde det var det bara sånt man skulle göra och som man inte tänkte extra på, snarare tvärtom. Och det är väl delvis därför man inte gör det längre, man värdesatte inte det då.


Over all så har det här året nog varit lärorikt. Jag glömde ju säga att jag har slutat röka. För många människor skulle det nog ha varit en stor sak, något att notera, men inte för mig. Jag minns inte ens datumet. Det är därför jag har så svårt att skriva min årsresumé. Jag bara lever på och noterar inte riktigt vad som händer förrän efteråt. I vissa fall långt efteråt. Jag tar lärdom, det gör jag, men för mig finns det inga "stora" händelser i livet. Det skulle väl vara när jag fick Julian då (jag minns att jag var skiträdd för att glömma vilket datum han föddes faktiskt). Nu låter det som om jag är antingen skittrist eller skitdum, men jag tror inte jag är någotdera faktiskt. Jag har bara... En annan syn på livet än många andra.


Jag väljer att säga som Collin Raye: "I don't always get what I want; I get what I need".

Drömmar

En gång i livet hade jag drömmar. En gång ska jag nog få nya. För det är sådan jag är. Men just nu känns världen som ett stort gapande helveteshål och ptja, det skönaste kanske hade varit att sköljas ner där och slippa tänka, känna, gråta. Fast det skulle ju vara att göra det alldeles för lätt för sig själv och jag är inte den som brukar förespråka den lätta vägen. Så jag får väl ta och balansera runt avgrunden istället tills jag tryggt har kommit över på andra sidan och kan börja bygga mina drömmar igen. Ibland ångrar jag att jag till så stor del har låtit mitt skal falla, men för det mesta kan jag inse det som är bra i det. Jag älskar ju livet egentligen, annars skulle jag inte vara här idag.

Tankar om normer

Varför kan jag bara inte ha ett mellanläge på mina känslor? Varför kan jag inte bara få vara? Varför måste jag vara antingen olycklig eller lycklig, arg eller glad, gråta eller skratta, vrålpanik eller coollugn? Jag önskar så att jag kunde lägga någon slags ullig, mjuk vadd över mina känslor så att de dämpas lite. Jag orkar inte mera. Man ska ju vara så jävla lagom och neutral. Man får inte vara för entusiastisk, men inte heller för "bakåt". Jag klarar inte av det här. Jag önskar att jag kunde klippa banden med nästan alla människor och bara dra. Ta med mig mitt barn och dra till någonstans där ingen vet vem jag är. Börja om helt på nytt. Fast jag fattar ju att det inte skulle förändra något, så jag stannar kvar här och känner mig tom. Det kan inte vara meningen att det ska vara så här. Men det blir alltid så här. Och det är ju säkert mitt fel också i de flesta fallen. Jag klarar inte att passa in, jag vill inte passa in om det som krävs är att jag spelar ett spel. Jag har redan spelat tillräckligt många spel, jag vill vara mig själv. Jag och B kom in på just det här idag. Jag är intelligent (oftast understimulerad), schysst (oftast), söt (när jag vill) och väldigt dominant. Jag har jobbat mycket med mig själv, i det tysta, genom åren. Jag har kämpat - och mästrat - ett visst mått av självkontroll. Jag försöker helst glömma bort mig själv för tio år sedan, det var ingen trevlig person alls faktiskt (intelligens, i kombination med dominans, där ödmjukhet inte har någon högre status, ger inte ett så bra resultat. OBS! Inget ni bör testa hemma). Istället försöker jag fokusera på vem jag har blivit och jag tycker inte illa om den personen. Faktiskt inte. Visst har jag fortfarande saker att jobba med, men de är inte lika prominenta. Och det är saker jag har velat och vill förändra, för min egen skull. För att jag ska trivas med mig själv. Jag vill inte bli tvingad till en förändring för någon annans skull, spela ett spel när ingen riktig förändring faktiskt skett. Jag kanske har min egen logik här, men jag tycker att det är falskt. Det finns människor jag absolut inte trivs med och väljer därför att undvika (i den mån det går) dessa, inte att de ska förändras och bli sådana som jag vill ha dem (om de inte gör det självmant). Det finns också människor som inte trivs med mig och det får jag acceptera. Så varför accepterar då inte dessa människor att de inte trivs med mig och lämnar mig ifred, utan försöker få mig att bli någon jag inte är? Att trycka in mig i en mall där det står klart redan från början att jag inte passar. Många människor finner sig i detta och försöker knyckla till sig själva, göra sig större eller mindre, försöker få en annan form för att passa in. Ungefär som Askungens styvsystrar som karvar sig själv i fötterna för att försöka få in dem i skon som är gjord för Askungen. Allt för att bevisa för prinsen att just hon är bruden han söker. Senare, när prinsen och styvsystern (för han skulle ju inte kunna välja båda, eller? Det kan väl inte gå för sig?) blir lite intima med varandra och han får syn på hennes fot som saknar ett par tår eller så, så kommer han ju inse att hon inte är vad han hela tiden trott. Han kommer att bli besviken och hela riket kommer att skakas i sina grundvalar av att prinsen dumpar sin brud. Tänk vad mycket skit, sorg och smärta som hade kunnat undvikas om hon bara hade provat skon och vänligt men bestämt förklarat för prinsen att hon minsann inte var den han sökte. Men nu var ju de här tjejerna ganska påverkade av sin elaka mamma som till varje pris ville gifta in en av sina döttrar i kungafamiljen, så det kanske inte var så lätt för dem, stackarna. Men tänk om prinsen hade sagt: "Den här skon passar ju inte, så du är inte den jag letar efter. Men jag gillar dig ändå, jag tror jag ska ta och fixa ett par nya skor som passar just dig". Askungen hade nog inte blivit så glad då i och för sig, men det var ju trots allt prinsens val. Eller om systern hade sagt: "Ja, testa du, men jag vet att den här skon inte kommer passa, det ser jag redan nu. Och jag tänker inte demolera mig själv för att du ska tycka om mig. Jag tänker inte heller pressa in min alldeles för stora fot i den här skon och gå i den tills foten formar sig efter skon och ha ont under tiden. Du får hitta en sko som passar eller skita i det". Då hade den stackars prinsen haft tre val. Antingen kan han vara ärlig och säga att han inte vill ha någon som skon inte passar på, eller vara ärlig och säga att visst, vi fixar en sko som passar, jag gillar ju dig. Eller så kan han börja spela ett spel. Han fixar skor som passar, men varje kväll när hon sover som djupast så filar han en aning på hennes fötter. Inte så att hon själv märker det. Till slut (jag förstår också att det här är omöjligt i praktiken) har han filat så mycket att hennes fot passar i skon. Fått henne dit han vill. Inte speciellt schysst, men hon har ju inte märkt något eller lidit av det. Han kan också, när de väl har gift sig, ge henne en fil och säga åt henne att fila själv tills hennes fot går ner i skon. går det inte fort nog så ger han henne en kniv (eller motorsåg eller vad ni vill). Fan, hur lyckades jag komma in på Askungen och prinsen mitt i allt här? Jaja, a creative mind, eller något. Nu orkar jag inte filosofera längre. Dock måste jag göra det, eftersom jag inte är klar. Så, vad är det då med mig och relationer (vänskapsrelationer, kärleksrelationer, alla relationer)? Jag sa tidigare att jag bara skulle vilja klippa alla band och dra. Alltså avsluta alla relationer. Det är ganska svårt att återge min och B:s diskussion i detalj (för att vi gör en del utsvävningar :)), men i korthet: Jag är tjej och jag förväntas "underkasta" mig min man. Eller åtminstone att låta honom tro att jag underkastar mig honom. Något jag aldrig skulle göra idag, varken det första eller det andra. Dock har jag gjort det tidigare, inte bara i kärleksrelationer. Jag la locket på min egen dominanta natur och blev undergiven. Problemet är bara att jag inte är en undergiven person, så min rätta natur ploppade upp lite då och då och skrämde slag på omvärlden. Detta är en av sakerna jag jobbat med. Jag har slutat spela spel. Jag är den jag är och nu vill jag vara det. Istället för att spela spel har jag lärt mig självmedvetenhet och självkontroll och det är jag väldigt nöjd med. Jag har lärt mig att om jag ska vara dominant (och intelligent på samma gång) så har jag ett ansvar att inte skada folk. Det här låter ju som det handlar om sex och handbojor och piskor och så, men det har ingenting med sex att göra över huvud taget faktiskt. Folk i min närhet, folk jag tycker om och bryr mig om. Jag har lärt mig, jag har övat och jag är stolt över mig själv nu. Hade jag varit kille hade det här varit helt accepterat, kanske även uppskattat och respekterat. Men som vi alla vet är jag inte kille, så nu är det bara konstigt. Jag vill inte heller att människor ska "underkasta" sig mig bara för jag råkar vara dominant till naturen, bara respektera mig för den jag är och inte försöka ändra på mig till något jag inte är. Jag försöker ju inte ändra på dem. Jag försöker acceptera och respektera dem efter deras förutsättningar. Varför är det så oaccepterat med en dominant tjej? Jag förnedrar inte människor och jag trycker inte ner människor (längre). Jag är en ganska schysst, humoristisk (vi behöver ju inte ange nivån på humor), oftast hjälpsam och omtänksam (vill jag tro), respektfull, busig (visst låter det härligt!? :)) och känslig person (självklart har jag negativa egenskaper också, men jag kommer inte på några just nu :))). Nu låter det som jag försöker skriva en kontaktannons. Det gör jag alltså inte. Vad är det folk har problem med? Mja, jag får tänka vidare.

Tankar vid midnatt

Vad skulle jag göra utan dig? Utan ditt tålamod och din kärlek. Utan din tröst. Utan ditt öpna sinne. Var skulle jag vara om inte du fanns? Jag skulle vara här antagligen, men jag vet att jag inte skulle vara samma person. För du har förändrat mig. Radikalt. Tråkigare och mer pryd, anser vissa. Mer eftertänksam, anser jag själv. Fast det är inte du som har förändrat mig. Någonting hos dig fick mig att tänka om. Att känna efter igen. Att våga bry mig, om så bara en enda gång till. Tack för att du är du. Och tack för att du är min. Jag älskar dig.

Tårar på ett labb

Man sitter där och ska ta blodprov. Då har man en anledning att gråta. Bara låta tårarna trilla sakta. Inte för smärtan av sticket som inte känns, men för den inre smärtan som känns desto mer. Och man får gråta, man får det. För att folk tror att man gråter för att den där lilla fjuttnålen orsakar smärta. Pfft. Det är inte därför jag gråter. Jag gråter för att jag får. För att jag får släppa ut allt det där som gör så ont. För att jag har tillåtelse att tycka riktigt jävla synd om mig själv. För att det är skönt med välvilja, om än missriktad.

Word!

I hate you
And all you stand for
I don't care
Anymore.
I gave you
100 chances
You gave me
A hundred ways to hate!

Nä fan, jag tar tillbaks det.

Ja. Det blev liksom too much. Och fy fan vad jag är glad för det. Och stolt över mig själv. Att jag lyckades sätta en gräns. Att få skita i allt. att slippa det dåliga samvetet. Så istället önskar jag dig ett bra liv och att du växer upp snart, för din egen skull.

Om du läser

Jag önskar att saker och ting kunde bli annorlunda under det här året. Jag önskar att vi kunde prata igen. Jag önskar att vi var vänner. Men jag vet att du tycker att jag svek dig. Jag tycker inte det, men du gör det. Och jag antar att ingen ursäkt från mig kan få dig att ändra den synen. Kan det det så vill jag be om ursäkt. Jag kanske gjorde fel, men jag vet också att jag gjorde väldigt mycket rätt. Och jag vet att det ligger mer bakom än bara mitt svek. Du kanske inte fixar det än. Men när du gör det så hoppas jag, för allas skull att vi lyckas få till en fungerande relation. För jag mår inte heller bra av det här. Jag lovade att finnas kvar och det gör jag. Det vill jag. Men du låter mig inte. Och det är inte så konstigt och jag respekterar din vilja när det gäller just det. Sen finns det mycket som jag definitivt inte respekterar, men måste acceptera trots att det går emot allting i min värld. Jag vet och jag förstår att det är svårt. Men jag förstår också att jag inte kan radera ut dig ur mitt liv och det kan inte du heller. Fast du försöker.

Om du läser så vet du att jag tänker på dig. Och jag finns om du vill. För jag känner dig bättre än de flesta. Och vad du än tror så ville jag aldrig skada dig. Det svär jag på.

2012

Jaha, jag borde väl också sammanfatta året precis som "alla andra" gör dårå. Det har varit upp och ner, jävligt mycket ner och jävligt mycket upp. Kan tydligen aldrig vara mellanläge för min del, fast jag hoppas att jag snart hamnar i ett. Ett läge där allt bara är ok och där jag njuter av livet utan att vara sådär maniskt lycklig. Där jag inte är så depressivt depressiv, utan bara ok. Jag har fina vänner, en fantastisk son (som försöker ta livet av mig allt som oftast, vad det verkar), en underbar partner (som inte försöker ta livet ur mig i samma utsträckning, men som har fått mig att släppa all (negativ) stolthet och dignitet inför honom. Tagit ifrån mig min klassiska Sandy-självbevarelsedrift vill säga och jag vet inte riktigt fortfarande vad jag tycker om den saken) och ja, ett fint liv.

När jag började det här året kunde jag bara förutse en liten del av vad det skulle innehålla. Julian skulle byta avdelning på dagis till storbarnsavdelningen (känns hemskt för övrigt att min lilla bebis växer så fort). Jag var helt på det klara med att jag inte ville ha någon partner som skulle komma och förstöra mitt och mitt barns liv. dejta för skojs skull, visst, men inte sylta in mig i något seriöst. Så fel jag fick. Jag har försökt vara en lojal, trogen och respektfull vän och ett stöd för mina vänner och jag hoppas att jag har lyckats i fler situationer än jag misslyckats i. Som de flesta vet så är jag ingen "karriärskvinna" eller "pluggis" (inget negativt menat), så om det hade jag inte så mycket tankar. Jag trivs med mitt jobb helt enkelt och när jag inte gör det längre så får jag väl se vad jag ska hitta på.

Jag är ingen sån som ger nyårslöften av typen "inte äta godis" eller "börja träna" (helvete heller), för jag håller dem ändå inte. Sådant är faktiskt helt oviktigt för mig tyvärr. Däremot lovar jag att försöka bli en bättre människa. För det är något jag försöker hela tiden. Varje dag på året försöker jag tänka efter och göra små, små förändringar hos mig själv (nej, inte en om dagen). För att jag och min omgivning mår bättre av det.

Jag önskar er alla ett gott nytt 2013! Det kanske blir ett år fyllt av prövningar och motgångar. Kanske blir det ett år fyllt av resor och äventyr. Kanske översvallande passion som slutar i en hulkande hög på ett golv hemma hos någon vän eller omgiven av enbart ensamhet. Det kanske inte blir det bästa året i livet, men det kommer nog bli ett bra år. ett år fyllt med lärdomar som är viktiga eller nödvändiga för att komma vidare.

My guy's gone to Africa!

Ja, fast det är ju inte så konstigt eftersom han kommer därifrån. Och Julian är lite tidsförvirrad. Han och Edwin brukade "bråka" (eller "samsas" är nog ett bättre ord) om frukten här hemma. Julian ville ha all frukt för sig själv medan Edwin tyckte att han faktiskt kunde dela med sig lite. Nåja, det var så här hela tiden. Och jag äter inte frukt så jag har ingen del i detta drama. Så när jag nu säger till Julian att det är den sista bananen (making a mental note att handla liksom) har han sagt några gånger: "Men vi kan spara den till Edwin, tills han kommer hem". Sorry, men jag vill inte spara en banan i ett halvår. Men på den här bilden är det äpple som gäller (dock inte lika mycket samsande om just äpple tydligen).

Kom precis på hur bra den här låten är!


Jag har så många ord inom mig...

Som inte vill komma ut.

Jag vill skriva musik, men det går inte. Inte musik av desperation (eller jo, lite kanske). Jag vill säga så mycket, men det låter för klyshigt. Jag inser att det alltid fattats något tidigare, i varje relation. Ett samförstånd, ett någonting som finns nu, men aldrig då. En tillit som innebär mer än... Hmm. Jag litar på att jag får hjälp om jag inte skulle fixa det själv. Och jag litar på att han ser till sitt eget bästa också, inte bara mitt. Precis som jag funkar. Jag litar på att han har stabilitet i sin värld även om jag skulle försvinna. Och det är skönt. Han utstrålar självsäkerhet (dock inte arrogans) så till den milda grad att det nästan smittar. Vi båda är nog utpräglade ledarpersonligheter, men vi båda har även förmågan att tona ner just de dragen när vi tycker det behövs till förmån för andra. Jag litar på att vi kan kompromissa tillsammans. Attraktion och kärlek i all ära, men det behövs något mer. Saker och ting har gått jävligt fort, eller, kanske egentligen inte. Det är väl bara jag som ger uttryck för mina känslor så att det låter så jävla storslaget.

Han behöver ingen morsa och jag behöver inte fler ungar för tillfället. Det är skönt att ha hittat en annan roll än enbart den omhändertagande, beslutsfattande, gnälliga tjejen. Jag får ju vara jag nu. Wish me luck in life!

Om

Min profilbild

Sandy

RSS 2.0
DatumVikt (g)Längd (cm)Huvudomfång (cm)
080826 (födseln)37855236
080829 (3 D)3550**
080901 (6 D)3860**
080909 (2 V)4100**
080916 (3 V)4550*37,5
080923 - 1 M (4 V)4900**
081007 (6 V)5600**
081022 - 2 M (8 V & 1 D)629058,340
081125 - 3 M (13 V)704061,541,8
081218 - 4 M (16 V & 2 D)770063,543
090204 - 5 M (23 V & 1 D)86306744
090303 - 6 M (27 V)896068,645
090504 - 8 M (35 V & 6 D)9600**
090603 - 9 M (40 V & 1 D)*74*


Jag har haft unika besökare sedan 091219.