Jag vill bara skrika neeeeeeeeeej!

Attention: Sharon. Ibland kan det vara jobbigt också. Som nu.

Idag anmälde jag Julian till dagis. Jag vill inte. Jag vill verkligen inte. Min dröm var att kunna vara hemma så länge som möjligt. Jag vill fostra mitt barn, jag vill inte att han ska fostras av ett stressigt samhälle vid så ung ålder. Jag tycker han är på tok för liten att börja på dagis vid 1½, men vad ska jag göra? Jag anmälde honom bara till 15 timmar i veckan än så länge. Jag får hitta något kvällsjobb, plugga på distans, göra vad som helst för att han inte ska behöva vara långa dagar på dagis. Inte när han är så här liten. Usch! Känner mig så hemsk. Min lillplutt. Nej, fy vad jag är motvillig till detta.

firat födelsedag

Så, idag har vi firat Julians ettårsdag. Vi åkte hem till mamma och åt spaghetti & Köttfärssås special a la Sandy plus tårta med chokladpudding och banan- och vaniljkräm made by Rafa, instructed by Sandy. J fick många presenter, bland annat kläder, en tiger (plastdjur), nalle, småleksaker plus en sån där bil man kan sitta på och köra med fötterna. Jag kommer lägga upp bilder någon gång i framtiden kanske. :) Mormor var där, Leo & Lis såklart, Pernilla och siv. Men det är helt otroligt, ofattbart att ett år har gått. Åter igen, grattis mammas lilla bebistroll!

25/8/09

Herregud! Idag är det ett år sen jag var hos barnmorskan med misstänkt havandeskapsförgiftning. Mamma var med och jag kunde knappt stå på benen, så kass mådde jag. Det var en måndag. Jag fick ny tid på onsdagen, men jag hann aldrig komma dit. för klockan 21.29 på kvällen gick vattnet.

Rafa blev väldigt nervös och... ringde sin mamma, såklart. :) Vad dom är förutsägbara, grabbarna. Jag fick till och med bädda om sängen själv minns jag, för R var så incapacitated, vad fan heter det på svenska? Jaja, vi packade iaf en väska och sen vid midnatt kom vi på att vi kanske behövde kontanter så R fick springa till bankomaten. Han somnade inte förrän vid 3 på natten. Då hade jag också tänkt sova, men jag tajmade det dåligt. Precis då började mina värkar.

Jag fick roa mig själv i duschen i några timmar innan vi skulle på kontroll på sjukan. Dom ville veta så det verkligen var vattnet. Hmm? Det sipprade ju inte precis, det rann. Ok, jag var förstföderska, men det där kunde jag nog ändå bedöma. De frågade även om vattnet var blandat med blod. När jag sa nej så frågade dom R och jag sa nej igen. De fortsatte fråga R. Hur dum trodde dom jag var? Jag hade väl inte svarat nej om jag inte vetat. Nåja.

När vi kom hem spenderade jag min tid med att försöka läsa, men det gick inte så bra. Sen åt jag spaghetti med burkköttfärssås i duschen, med R sittande (och ätande) på toan.

Vid 7 på kvällen kände jag att jag började få krystvärkar. Oj, det kanske var dags att åka in. Min tur att få panik, så jag ringde mamma och nästan grät och sa att nu var det fan bråttom, vad skulle jag göra? Mamma kom och hämtade oss och skjutsade oss till förlossningen, på rekordtid, för vi var där vid kvart över sju.

Väl där fick jag duscha och sen bara ligga och kolla på medan mamma förstörde förlossningsrummet. Hon skulle leta och titta i alla skåp. Efter vad? Minns inte. Jag var lite rädd för bedövning, så jag tog ingen, men jag fick mig en underbart efterlängtad fylla. Gladluft heter det tydligen på isländska, lustgas på svenska. :) Jag fick prata med mormor som satt barnvakt åt mina syskon och det enda jag minns av det var att jag var väldigt glad och mormor var väldigt barsk. jag vet att dom trodde att jag hade väldigt lång tid kvar.

Men Kvart över nio kunde jag börja krysta. Jag tyckte att glädjeluften var jobbig, så jag slängde ifrån mig den. Klockan 21.51 föddes lilla Julian. Skrikande, sprattlande och blodig. Och jag kan fortfarande inte förstå att det där lilla knytet är samma viljestarka och envisa stora kille som just nu sitter på golvet och leker med min pedal till keyboardet. Samma kille som själv klättrar ur vår säng utan att ramla. Det är den där lille plutten som springer runt här hemma, hållandes i olika saker. Det är han som pussas och kramas och hoppar upp och ner i sin säng som vi äntligen kommit oss för med att sänka. När han skrattar så kan jag inte låta bli att skratta och när han hittar på sina bus måste jag le. Man kan inte vara irriterad länge. Samma kille som nu står bredvid mig och försöker plugga in sladden till pedalen i min dator. Och det är han, Julian Daniel, samma kille som var så liten då, men så stor nu. Han blir ett år imorgon. Grattis till mammas älskling! Jag är så oerhört glad att du kom till oss, jag saknar ord. Jag kan betala vilket pris som helst för den stolthet och glädje du bringar mig.

Och jag vill också säga grattis till min underbara svärfar! För Julian blev ju sin farfars fina födelsedagspresent. :)

Till Rafa

En liten sång

I wanna feel this way
Longer than time
I wanna know your dreams
And make them mine

I wanna change the world
Only for you
All the impossible
I wanna do

I wanna hold you close
Under the rain
I wanna kiss your smile
And feel your pain
I know what's beautiful
Looking at you
Here in a world of lies
You are the true

And baby
Everytime you touch me
I become a hero
I'll make you safe no matter where you are
And bring you
Anything you ask for
Nothing is above me
I'm shining like a candle in the dark
When you tell me that you love me

I wanna make you see
Just what I was
Show you the loneliness
And what it does
You walked into my life
To stop my tears
Everything's easy now
I have you here

In a world without you
I would always hunger
All I need is your love to make me stronger

Lite updateringar...

Jaha, det har väl blivit dags att uppdatera. Tänkte börja skriva om hemresan (ehh som var för 12 dagar sen, men whatever)

Vi packade en del grejer i sista minuten. Vi fick med oss en väska mer än när vi åkte dit. :) Sen bar det av till flygplatsen. Det var en massa tårar, även från mig. Precis när vi skulle springa till gaten kom R's kusiner och det blev ett lite för hastigt hej då. Vi hann med flyget, bara lite sena den här gången. Det tog runt tre timmar till São Paulo. Väl framme gick jag ut och rökte. det kom fram en kille och ville sälja tidningar till mig och när jag sa att jag var blind blev han väldigt generad. :) Sen gick vi och åt hamburgare (jag åt pommes och cola) på SP (São Paulo) burger. Patetiskt, lol. Några toalettbesök, telefonsamtal och cigg senare satt vi på planet mot Frankfurt. Usch. Vi satt inklämda med en massa koreaner (nej, jag har inget emot koleaner). Vi hade bokat en liten sovkorg till J, men vi fick inte sitta där framme, så J fick ingen sovkorg. Inte för att han hade använt den ändå, men det hade ju varit trevligt med lite mer utrymme. Vi fick pasta med något som jag inte kommer ihåg till mat. Flygningen var dryg, men jag lyckades sova lite. När jag skulle gå på toa fick en av flygvärdinnorna följa med mig och hon ville visa var allting fanns. Eftersom jag hade en tryckande diarré nästan kastade jag ut henne därifrån. R gick på toa efter mig och han sa att det såg rent ut, så jag får väl lita på det. J var expert på att skita vid varje start och landning föresten. Vi kom iaf till Frankfurt och här börjar strapatserna. Till att börja med så när vi kom ut ur flygplanet så stod det en stooor hund i en liiiten passage. Knarkhund typ. Jag började panikgråta. Som tur var så gick mannen bort med hunden utan att den behövde lukta på mig och vi gick till incheckningen. Kvinnan sa att det var väldigt långt till gaten och stackars R som var trött undrade om ingen kunde visa oss vägen. Jag var ju blind och allt. Sagt och gjort, när vi väntat ett tag där så kom det en man som tog oss till ett ställe där han sa att vi skulle sitta. Jag frågade om man kunde röka någonstans och det kunde man, vid gaten. Så vi satt väl där ett tag och klockan närmade sig flygdags. Ingen kom och hämtade oss. Men sen kom en kvinna och frågade om jag var jag och det var jag ju.
- Vi har letat efter er överallt! Kom med här nu.
Lite mer organisation hade inte skadat, menmen. Vi hade suttit där vi blivit anvisade att sitta. Vi fick iaf åka racerflygplatsbil till passkontrollen där vi fick vänta igen. Det var bara 5 minuter kvar till avgång och kvinnan med racerbilen lovade att hennes kollega skulle komma väldigt snart. Så vi satt väl där och väntade igen. Till slut stoppade R en kvinna och frågade vad vi skulle göra. R hade flyt, för det var hon som blivit utsänd för att hämta oss. Så en ny biltur. Vi hann precis med flyget till Kastrup. Jag lyckades spilla ut en halv cola (light var det iofs) på golvet, men inget värre hände. Väl framme i Danmark kom en ny bil och hämtade oss. Men vadå lyx? Nu hade vi ju inga tider att passa, så vi kunde väl enjoya lite mer. Vi fick tag på vårt bagage och lyckades köpa tågbiljetter (R och assistentkvinnan). väl nere på perongen fick vi klara oss själva. Handtaget till en av resväskorna pajade och varken jag eller R var på särskilt bra humör. Jag lyckades röka en cigg och vi lyckades missa några tåg innan vi (R) baxade upp väskorna på tåget. Nåja, jag bar en del jag också, men inte handtagslösa väskor dock. Framme på Svågertorp hämtade min morbror oss och körde oss hem. Det kändes rätt strange att komma hem till tystnaden och "litenheten" här. Jag kanske hade börjat vänja mig vid Brasilien trots allt. Nu orkar jag inte skriva mer, så fler updateringar kommer någon annan gång. Men jag måste bara tillägga att vår lillplutt är världens gulligaste! Han gör en massa helgulliga saker. Han har t.ex börjat kramas aktivt och det är så underbart. Man blir helt varm i kroppen!

Hopraffsat

Igår:
Stackars min lille pojke! Han har haft diarré ett tag nu (antagligen samma skit som jag fick) och är så röd i rumpan. Men det börjar bli bättre. Både jag och Rafa är som zombies eftersom vi knappt har sovit. J skiter. Jag väcker R så att han kan tvätta J medans jag tvättar sängen. J sover på plast så det är bara att torka av i princip, men oftast blir jag lika full av kiss och bajs som plasten. Så då måste jag också tvätta av mig. Sen lägger vi oss igen. Har vi tur så har jag inte slumrat till när J vaknar nästa gång och hinner springa med honom till toan innan sängen får sig en ny kaskad. Då kan jag också undvika att väcka R så att han får sova mera. Men har jag slumrat till så blir det samma visa om igen. Och det störande är att han nästan jämt vaknar precis när jag dvalat till. Och han kan ju inte sova med R eftersom han ammar (J alltså). Och just nu är det ju väldigt viktigt att han gör det, eftersom han inte äter eller dricker lika mycket som vanligt. Jag önskar och hoppas så att det ska ha blivit lite bättre till inatt så vi kan få lite mer sömn. Det är liksom inte lönt att ha blöja på honom när han bajsar typ varje kvart, även om det skulle göra att jag inte behövde väcka R. Och jag hoppas verkligen att det har gått över till resan. Jag får föresten inte dricka mjölk medan han har diarré för att det gör det bara värre. Jag liiider! :) Men det är ju min lillplutt det handlar om, så då avstår jag mjölken. Men ni som känner mig vet vilken mjölkoman jag är. Minst en liter om dagen, oftast mer. Jag är även en sån som kan gå in på McDonalds och bara be om ett paket mjölk (ett väldigt litet paket som är svindyrt) för att jag råkar vara törstig.

Idag:
Inatt sov Julian iaf bra, tack och lov! Idag är det svärmors födelsedag, vi får väl se vad som händer. Igår klippte jag håret. Det blev liiite kortare än jag tänkt mig, *harkel harkel*, men funkar väl. J börjar iaf friskna till, det är ju bra. Ja, jag är hemma på onsdag om allt går väl.

RSS 2.0