25/8/09

Herregud! Idag är det ett år sen jag var hos barnmorskan med misstänkt havandeskapsförgiftning. Mamma var med och jag kunde knappt stå på benen, så kass mådde jag. Det var en måndag. Jag fick ny tid på onsdagen, men jag hann aldrig komma dit. för klockan 21.29 på kvällen gick vattnet.

Rafa blev väldigt nervös och... ringde sin mamma, såklart. :) Vad dom är förutsägbara, grabbarna. Jag fick till och med bädda om sängen själv minns jag, för R var så incapacitated, vad fan heter det på svenska? Jaja, vi packade iaf en väska och sen vid midnatt kom vi på att vi kanske behövde kontanter så R fick springa till bankomaten. Han somnade inte förrän vid 3 på natten. Då hade jag också tänkt sova, men jag tajmade det dåligt. Precis då började mina värkar.

Jag fick roa mig själv i duschen i några timmar innan vi skulle på kontroll på sjukan. Dom ville veta så det verkligen var vattnet. Hmm? Det sipprade ju inte precis, det rann. Ok, jag var förstföderska, men det där kunde jag nog ändå bedöma. De frågade även om vattnet var blandat med blod. När jag sa nej så frågade dom R och jag sa nej igen. De fortsatte fråga R. Hur dum trodde dom jag var? Jag hade väl inte svarat nej om jag inte vetat. Nåja.

När vi kom hem spenderade jag min tid med att försöka läsa, men det gick inte så bra. Sen åt jag spaghetti med burkköttfärssås i duschen, med R sittande (och ätande) på toan.

Vid 7 på kvällen kände jag att jag började få krystvärkar. Oj, det kanske var dags att åka in. Min tur att få panik, så jag ringde mamma och nästan grät och sa att nu var det fan bråttom, vad skulle jag göra? Mamma kom och hämtade oss och skjutsade oss till förlossningen, på rekordtid, för vi var där vid kvart över sju.

Väl där fick jag duscha och sen bara ligga och kolla på medan mamma förstörde förlossningsrummet. Hon skulle leta och titta i alla skåp. Efter vad? Minns inte. Jag var lite rädd för bedövning, så jag tog ingen, men jag fick mig en underbart efterlängtad fylla. Gladluft heter det tydligen på isländska, lustgas på svenska. :) Jag fick prata med mormor som satt barnvakt åt mina syskon och det enda jag minns av det var att jag var väldigt glad och mormor var väldigt barsk. jag vet att dom trodde att jag hade väldigt lång tid kvar.

Men Kvart över nio kunde jag börja krysta. Jag tyckte att glädjeluften var jobbig, så jag slängde ifrån mig den. Klockan 21.51 föddes lilla Julian. Skrikande, sprattlande och blodig. Och jag kan fortfarande inte förstå att det där lilla knytet är samma viljestarka och envisa stora kille som just nu sitter på golvet och leker med min pedal till keyboardet. Samma kille som själv klättrar ur vår säng utan att ramla. Det är den där lille plutten som springer runt här hemma, hållandes i olika saker. Det är han som pussas och kramas och hoppar upp och ner i sin säng som vi äntligen kommit oss för med att sänka. När han skrattar så kan jag inte låta bli att skratta och när han hittar på sina bus måste jag le. Man kan inte vara irriterad länge. Samma kille som nu står bredvid mig och försöker plugga in sladden till pedalen i min dator. Och det är han, Julian Daniel, samma kille som var så liten då, men så stor nu. Han blir ett år imorgon. Grattis till mammas älskling! Jag är så oerhört glad att du kom till oss, jag saknar ord. Jag kan betala vilket pris som helst för den stolthet och glädje du bringar mig.

Och jag vill också säga grattis till min underbara svärfar! För Julian blev ju sin farfars fina födelsedagspresent. :)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0