USCH!

Nu pirrar det äckligt i magen. Flygrädsla som fan! Är på väg att börja lipa här, menmen... Om några timmar packar jag ner dator och router och så. Har inte sovit. Kan inte sova.

Om det händer något oförutsett på vår resa så vill jag att ni ska veta att jag tycker om er alla och älskar en del. Ni får väl gissa själv vilken kategori ni tror ni tillhör. :P Det kittlar i magen som om jag sitter i en berg- och dalbana. Men jag ligger bara här i min säng. Snälla Gud, låt allt gå bra under flygningen, snälla! Patetiskt värre det här, men jag är störtförskräckt. Lol, där fick jag ju till det också. Men om jag måste dö så vill jag att det ska gå snabbt och smärtfritt. Helst ska jag inte fatta att jag är död heller, förrän det är försent liksom. Jag vill inte störta i havet och det kommer massa vatten inforsande och jag drunknar. Vill inte drunkna. Vill inte dö överhuvudtaget just nu, men... Ååh, vill inte vara rädd.

Imorgon bär det av...

Ja, imorgon bär det av till soliga Brasilien. Flyga ser jag väl inte sådär mycket fram emot, jag är rääädd! Ja men sen ska jag försöka göra mesta möjliga av den här resan. Jag kommer uppdatera så ofta jag kan, med både bilder och videos. Jag har en känsla av att jag inte kan (har tid att) vara på MSN så ofta när jag är där så... Får väl hålla kontakten här ist. Men vi har inte ens börjat packa än. Inte ens köpt allt vi ska än. Ehh, ute i god tid?

Rafa kräver ett inlägg... *motvilligt poblicerat*

R berättar skrattande:
- En kille skriver att han spenderat många timmar med att försöka leta efter överlevare från det crashade AirFrance-planet med hjälp av Google Earth.
- Men va? Förstår han inte att flygplanen som flyger över har en mycket bättre bild än han?
r blir lite konfunderad över mitt svar, men säger sen:
- Men Google Earth är foton, inte realtid.

Där fick jag så jag teg. Fan, här ska man göras till åtlöje för att man inte tänker ordentligt. Förstår inte! Jag berättar väl aldrig om folks tabbar här? From som ett lamm är jag och titta vad jag får tillbaks! :)

Nötboet...

ja, alltså filmen "Gökboet". R skulle söka på "One Flew Over the Cuckoo's Nest", som den heter på engelska, men han kom inte riktigt på hur det var, så det fick bli:
"One flew over the coconut"... What? Coconut's nest? Hmm, nä, lät ju inte riktigt bra kanske.

Vad jag är glad att det är jag som bloggar och inte han, för då kan han inte skriva om alla mina missar och tabbar! :)

Sängen gick sönder...

Ja, tänk er hur jag långsamt går fram emot sängen. Sakta, sakta för att ta mig bra ut i lampans milda sken. Jag sätter mig med mina 50 kilo försiktigt, försiktigt på sängkanten, med kvinnliga, graciösa rörelser. Pang säger det bara...
Eller, nej, så var det nog inte. Den riktiga versionen är väl att jag som vanligt (för jag har nog inte så mycket mjukt, kvinnligt eller graciöst i mina rörelser och har aldrig haft heller) satte mig ganska... hårt på sängen med mina 88 kilo (*s* jo, faktiskt är det så nuförtiden...) efter att ha torkat golvet. Det var då det sa pang. Men till min stora lättnad så var det inte på min sida av sängen som spikarna drogs ur sina fästen. R har nog bidragit till det där, för han brukar inte heller ha så kvinnliga rörelser. Inte speciellt manliga heller för den delen i det här fallet, mer barnsliga. Han brukar räkna: 1... 2... 3! Och med sina 95 kilo göra ett springande hopp ner i sängen. Nåja, vi båda bidrog väl till smällen, men inte på det mest traditionella sättet kanske. :) Och det märks ju inte ens att den är lite sönder, så vi kommer fortsätta hoppa här. Eller nja, tror R kommer vara lite försiktig med sina springhopp framöver. :)

Panik!

Ja, jag sa att det var ok för R att gå och träna även fast det var mörkt. Julian sov, allt var lugnt. För att inte vara rädd så låg jag och läste lite på olika sidor. Men sen vaknade J. Inget kunde lugna honom, han bara skrek och skrek. Och jag är rätt handlingsförlamad när jag är rädd, så jag vågade inte ens gå upp ur sängen. Helst hade jag velat ligga med täcket över huvudet, men det gick ju naturligtvis inte, så... Med täcket upp till halsen låg jag och försökte lugna J som satt och panikskrek. Klart att han gjorde, han kände väl vilken panik jag hade. Och ju mer han skrek, desto mer panikslagen blev jag och ja, det är ju en ond cirkel. Men jag tänkte att R kommer nog snart, han har ju varit borta ett tag. Men... Ingen R kom och till slut (det kändes som det var typ 2 timmar, men var nog inte mer än 5 min) ringde jag honom. Han hade inte ens börjat träna än, för han hade upptäckt att han inte hade luft i däcket så han var tvungen att gå och pumpa cykeln först. Jag vet inte om jag förstod det rätt i mina panikdimmor, men det var nog så. Och nu hade han precis kommit in i gymmet och skulle börja träna. Han försökte hjälpa mig att trösta en otröstlig J, han försökte lugna ner mig, men inget gick. Så efter mycket dividerande och jag som hade börjat gråta så fick han komma hem. Stackars R, han hann ju inte ens börja träna. Men hädan efter så tror jag att han bara går på dagtid, så han slipper bli tvungen att komma hem utan att ha hunnit träna. Han sa att han inte visste att jag var så himla rädd och det gjorde han nog inte heller. Jag uthärdar ståiskt när jag är ensam, då kan jag dra täcket över huvudet eller fokusera på annat. Men när man har en skrikande unge så går liksom inte det riktigt. Och jag känner mig så otillräcklig som inte kunde trösta och skydda mitt barn. Men usch. Det har typ gått en timme nu, men känner fortfarande efterverkningarna.

Bild

Här är J när vi testar hans nya solskyddskläder. Fina! :)


Lång natt...

Ja, inatt när jag skulle lägga mig så hade det redan blivit ljust. Klockan var fan typ bara 3. Jag kunde iaf inte somna så jag låg vaken till 9 och lyckades sen somna 2 timmar tills J vaknade. Jag är inte i världens bästa kondition idag, så att säga. Plus det så har jag lyckats få ett sår i ögat (jag vet inte hur, det bara är där. Först trodde jag det var inflammation och det kanske det är också, men jag känner att det finns ett sår) så det rinner sån där vätska och när jag vaknade efter min välbehövliga sömn så var ögat helt igenklistrat. Musklerna i mina ögon är helt koordinerade, så jag var tvungen att blunda med andra ögat också tills jag fått bort den där sörjan. Inte så roligt. Ont som fan gör det också och irriterar. Nej, jag får ju inte bli sjukig nu ju, det är så kort tid kvar till vi ska åka till Brasilien. Den 28 lyfter vi från Kastrup och flyger iväg till Paris. Därifrån till rio och från Rio till Fortaleza. Det är en 25-timmarsresa om jag inte missminner mig, men det inkluderar ju lite väntande på flygplatser och så med. Hoppas allt går bra med J och så, att han inte blir helt less. För man kan ju inte precis gå utom hörhåll på ett flygplan och jag vet själv hur himla störande det är om man typ försöker slappna av på flyget och en unge sitter och skriker. Vi får hoppas det går bra. Nu ska jag äta frukost.

Några texter...

Blott ett tack och ett förlåt


Alltför länge har jag velat
kläda känslorna i ord.
Säga tack för alla minnen,
allt det goda som du gjort.
Men alltför länge har jag dröjt nu.
Inte kunnat träda fram.
Ty min stolthet går bredvid mig
och den släpper ej min hand.

Men du fanns när jag ville skratta
och du var där när jag var rädd.
Du var stor när jag var liten
när man som mest måste bli sedd.
Är inte längre som den flicka
som du kände då så väl.
Men än liten, rädd och vilsen
här på livets karusell.

Och den lilla flickans barndom
är för längesen förbi.
Ock så nästan hennes ungdom,
nu finns blott ett vuxet liv.
Men utan dina råd på vägen,
ja, om du inte tagit dig tid
hade hon varit en annan,
inte samma individ.

Så ta emot det jag vill ge dig,
det är det enda som jag ber.
Jag vill inte ha något åter,
bara ta det som jag ger.
Jo, för det kommer från mitt hjärta,
men att ge dig det är svårt.
Så minns alltid denna gåva -
blott ett tack och ett förlåt.




2006

Förlåt

Så som jag mötte dig vid födseln,
så vill jag dö.
Bli tröstad av den milda rösten
som tillhör dig.
Åh mamma jag vill dö i lycka
med ett leende
och om du är vid min sida,
då vet jag att så blir det.

Jag kan ju försöka, men det kommer aldrig gå.
Försöka stå på starka ben, utan mor och 15 år.
Hur ska jag överleva utan alla dina råd?
Du kommer ångra dig, gör inte så,
om några år ska du förstå.

Innerst inne från mitt hjärta
kommer en stor gråt.
Nu känner vi båda två smärta.
Jag ber dig, förlåt!

Med ett ansikte vätt av tårar sa du att valet det var mitt.
Du frågade: "Vill du vara min dotter Sandy? Valet det är ditt".
Men jag bara skrattade åt dig och jag höll tillbaks min gråt.
Du sa: "Du gör mig så olycklig.
Du, vad är det du vill nå"?

Förlåt, förlåt, förlåt!
Jag inser nu
att jag gick för långt.
Förlåt, förlåt, förlåt!
vad ska jag göra nu,
nu när det är försent
mer än att säga förlåt?

Jag vet att jag gör dig olycklig,
men det är inte det jag vill.
Jag vill att du ska känna lycka
och lite till.
Åh jag vill att du ska skratta,
så som du gjort förut.
Jag vill visa min uppskattning,
men inget kommer ut

Inga tankar, inga minnen, bara en bön till Gud om nåd.
Åh jag vill att han ska höra och jag vill att han förstår
att jag inte orkar gråta mer
som jag gjort i 15 år

Förlåt, förlåt, förlåt...
Åh, snälla mamma, förlåt!




2001

Läxfusk

Min lillsyrra kom till mig och undrade om jag inte kunde skriva en dikt om vattnet åt henne... och visste kunde jag det!
Jag älskar att höra havet,
att se vattnets blå.
Jag älskar att känna vinden,
som får vågorna att slå.
Att sätta en snäcka till örat
och höra havets brus.
Något underbart som jag vet,
är att se havet i solens ljus.




2006
Haha, ganska genomskinligt att hon inte skrivit den själv, men ändå. Den var gullig.

Kom tillbaks

Då är inte nu,
igår inte idag.
Men jag vet att det är sant,
minnen ska bestå.
Nu finns inte du.
Jag är ensam kvar.
Du är någon annanstans,
dit jag inte kan gå
men jag vet att du är med mig,
du hjälper till.
Och jag tror att jag kan se dig
om jag vill.

Kom tillbaks, jag ber dig, kom tillbaks.
Det finns mycket som jag aldrig hann säga,
så mycket som vi två aldrig hann göra.
Kom tillbaks, jag ber dig, kom tillbaks.
Du sa du skulle finnas hela mitt liv
och mitt liv har ju nästan bara börjat.

Men jag vet att du finns
här för mig ändå,
fast jag inte kan
Röra vid dig längre.
Och nu när jag minns
tillbaka på oss två,
ler jag litegrann
åt sakerna som hände.
Men min saknad är obeskrivlig,
det är så svårt.
För ingen i hela världen
kan förstå.

Kom tilbaks, jag ber dig, kom tillbaks...

Jag längtar efter dig utan kontroll!
Du tröstade som ingen annan tröstat
och nu så ska ditt stöd bara försvinna.
Så kom tillbaks, jag ber dig, kom tillbaks.
Du vet jag kommer älska dig förevigt,
men allting jag kan göra nu är minnas.

Slutet har väl inte kommit ännu?
Så snälla kom tillbaks till mig igen nu!




2004


Nej, nu får det räcka för den här gången!

Hoppas du vilar i frid!

Egentligen var det några år sen som vår vänskap var på topp och nuförtiden pratade vi inte så ofta. Vi var inte alls nära vänner nu faktiskt, för varje gång du försökte prata så hade jag alltid fullt upp med annat. Men jag läste din blogg och DB på Helgogn och så rätt regelbundet (när J gått och lagt sig), inte för att du hade någon större glädje av det. Du mådde dåligt, men nu tyckte alla att du började må bättre, för du hade fått tillbaks "livsgnistan", men det du egentligen hade fått var styrkan att äntligen ta itu med det du så länge önskat.

Jag sörjer, det gör jag men samtidigt är jag glad för din skull. Du kanske slipper lida nu, jag hoppas det så innerligt. Men jag saknar dig, trots vår väldigt sporadiska kontakt. För jag vet ju att jag aldrig kommer få några nya låtar av dig som du själv skrivit, att vi aldrig kommer spela in tillsammans mera och jag är plågsamt medveten om att jag hade "för fullt upp" för att hjälpa dig att lägga en stämma som var för hög för dig. Hade tydligen fullt upp i flera år, märker jag nu. Ingen kommer att uppdatera din blogg eller DB, du kommer inte att logga in på MSN, aldrig mer skicka SMS eller be om bra förslag på hur man bäst rymmer. Jag kommer inte att höra några nya ord ur din mun, bara dom som redan är sagda och som finns bevarade i mitt minne eller som ljudfiler på min dator. Jag kommer aldrig se en leende Du, fri från mediciner och nya skärsår. Nej, jag kommer faktiskt aldrig träffa dig igen.

Men vila i frid! Hoppas dom har massa flyglar och inspelningsutrustning och massa nice musik där i himlen, så du inte får tråkigt. Hoppas du kan stå och sjunga av glädje nu och inte i desperation. Hoppas du inte behöver ropa på hjälp mer, utan att det finns människor som orkar bry sig och förstå. Jag förstod, jag visste och det gjorde vi nog alla, men vi kunde inte hjälpa. Kanske hade vi fullt upp... För fullt upp att leva.

Jaha...

Idag hämtade R ut J's pass. Det blev nog fint, hehe.

Här är tre nya bilder på J. Dom är klickbara.
Julian som står upp och håller sig i soffan Står upp igen och håller sig i soffan Står på knä i sängen




Och här är Rafaels pasta. Pasta med köttfärs, lök, tomat, majs och ost. Och kokt ägg överst. "För att det ska vara fint". Ja, för han fick ta bort äggen sen så att jag kunde äta. Inte visste jag att jag var tillsammans med en sån talang. I början kunde han ju för fan knappt hälla smör i kastrullen. :)
Rafas fint upplagda pastarätt

Citat...

Rafael ringer sin kompis och hennes pojkvän svarar. r säger:
- Hej, är det S?
- Ja, det är det.
- Jaha, är L hemma?
Det är hon och han får prata med henne. Efteråt anmärker jag:
- Du måste presentera dig när du ringer till folk!
- Tror du jag är den enda som gör så eller?
- Ja.
- Ja, men varför ska jag då presentera mig? Då vet dom ju ändå vem det är.
PUCKO!




Nu efter att ha läst det här så påstår R att S inte sa "Ja, det är det" utan "Ja, det är det Rafael". Jag tyckte mest han lät förvirrad, men jag satt ju 3 meter bort och kan (risken är stor) hört fel.

Vill att det ska bli vinter!

Ja... precis. Hatar det här vädret. Jag vill flytta någonstans där det är kallt (eller typ 12-15 grader utan sol) året om. Skulle vara underbart. Den som kan ge mig det kommer att vara förevigt älskad!

RSS 2.0