Fan va jag är kass!

Ja, fan vad jag är kass på att blogga. När jag bloggar så bloggar jag ju för att jag har något att blogga om, inte bara för att blogga. Tror jag ska börja blogga för att blogga igen faktiskt. Det blev 7 blogga (nu 8). Jag lyssnar på Fredde-Fisks gamla slagdänga "Someone as no one wants to know" (ja, den är döpt så i min dator) och jag reflekterar återigen över hur underbar hans röst är. det är mitt "bög-sex-ideal", som C skulle ha sagt. det är ju trevligt att höra sig själv skrika i slutet, menmen. Jag minns att jag var helt *letar efter ordet* upplivad, upphetsad, whatever. Och precis när jag skulle gå upp på scen och göra en väldigt seriös låt så hade han gett mig seg kåla, så jag fick ju försöka tugga utav bara fan där och svälja ner skiten innan jag skulle sjunga min vackra ballad. Jag minns också hur en viss knölsvan nästan knuffade ner en tjej från scenen (ehh, fast det kanske inte var den gången, men det tror jag det var). Det är hemskt vad vissa ska ta plats. Usch ja, jag har väldigt många roliga minnen från då. "Paaalleee!" är ett av dom. "Du får inte skratta, då hoppar din mage och då hoppar mitt huvud" är ett annat. Logiskt kan jag tycka, menmen. Ja juste, jag minns att jag tyckte att Kamelen sjöng förjävligt på den tiden och jag satt bara och skrattade. Nu beundrar jag honom verkligen, hela hans stil, musikalitet, kreativitet, attityd, allt. det är sjukt hur blind man kan vara ibland. Vad har jag mer att skriva som är helt meningslöst dravvel då? Jag har ett mål att uppdatera minst en gång om dagen. Det kommer antagligen bli som med de flesta av mina mål, en dröm istället. På tal om drömmar så drömde jag väldigt konstigt inatt. När jag vaknade var det väldigt klart och jag tänkte att jag skulle försöka minnas det här, men som för det mesta så rann drömmen bort. Det var iaf om isen. vad jag vet har jag inte tänkt så mycket på henne på senaste tiden, så jag vet inte vad som kan ha lockat fram den här drömmen. När jag vaknade så grät jag iaf. Det blev ett känslosamt farväl i drömmen där hon redan dött, men ändå inte. Hon var så mycket sig själv, men ändå inte sig själv. Jag blir arg och ledsen för att jag inte minns ordentligt.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0