Världens lyckligaste?

Jag har två underbara grabbar. Min lille pojke visar redan tendenser till att bli en harmonisk och kärleksfull liten person. Envis och viljestark som få är han också och jag tycker mig märka att han redan är väldigt snäll och hjälpsam. Eller så kanske jag som är vuxen bara tolkar det så? Det kanske är reflex att ta upp något och ge mig, som jag sitter och kollar efter? vet faktiskt inte. Han vet mycket väl vad som är ok och inte för det mesta (situationer som han redan gått igenom såklart) och oftast lyssnar han på tillsägelser. Men han är trots allt bara ett litet litet barn fortfarande och jag kan inte kräva något av honom. Är han på bra humör så väntar han när man ber honom, om man gör något annat. Annars blir det liv i luckan. :) Han har lätt för att skratta och det är underbart att höra. Han springer omkring här hemma (han kan gå några meter utan att ramla nu) och jag kan bara le för det är så sött. Han hittar på en massa bus och han kan redan skämta. Är det någon som kan undgå hur stolt jag är över min lillgrabb? Min store pojke, ja... Han är också underbar när han inte är chato. :) Han har många goda kvalitéer, men jag är för macho för att rada upp dom här och han är antagligen för macho för att läsa dom på internet. Han vet vad jag tycker. <3

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0