Tragiskt

jag saknar det. Någon att bråka med och kramas med. Någon som tjatar på mig att jag nog borde äta, eller att jag borde diska. Någon som blir upprörd när jag inte orkar städa eller tvätta. Någon som säger hej när man kommer hem. Någon som finns där. Men jag försöker att inte tänka och känna. Jag är bara rädd för att det ska få andra konsekvenser. Tänk om jag försöker undertrycka mina känslor så mycket att alla, även de positiva försvinner. Tänk om jag har tryckt ner dem så länge att jag inte längre känner något för honom, för oss. Risken finns ju, det kan jag inte förneka. Och just nu känns det som den t.o.m. är ganska stor. Undrar om han känner samma. Undrar vad han känner överhuvudtaget. Det har gått tre veckor och vi har redan ett mentalt avstånd. Hur lyckas man hålla ett förhållande vid liv samtidigt som man försöker att inte gå under? Det borde ju gå, eftersom andra människor klarar det.

Helt lost!

Jag är helt lost, nere på botten känns det som. Jag känner mig så tom inombords och jag vet inte riktigt vad jag ska göra eller hur jag ska bete mig för att inte känna smärtan. Jag har ett litet barn som jag måste ta hand om, men jag känner mig oförmögen att göra det. Jag vill bara sjunka in i mina böcker och glömma mitt eget liv just nu. Och ändå har jag Rafa, men han är inte här. Han är på andra sidan jorden. Han kan inte trösta mig när jag får mardrömmar eller bara gråter. Jag kan inte känna hans kramar, bara känna tomheten de lämnade efter sig. Jag vet inte när vi ses igen och jag vill inte det här längre. Det gör så ont och jag vet fan inte om jag orkar. Hjälp mig! Jag försöker att inte tänka, försöker att vara stark, men jag är svag. Jag orkar inte leva just nu, inte så här. Men jag kan fan inte dö heller. Vet inte vad jag ska ta mig till. Jag blir aggressiv mot J (även om jag aldrig slagit honom eller så), otålig och ja, irriterad. Jag har förlorat mig själv. Jag känner mig fullständigt ja, vet inte vad. Olycklig.

Ska sova hos min mamma inatt.

Ska sova hos min mamma inatt.


Just nu...

Känns livet inte så meningsfullt. Men vi får väl hoppas att det börjar lätta snart. Men fan, jag börjar nog bli deprimerad. Vissa har ju lättare för att trilla dit om man så säger.

RSS 2.0