Tragiskt

jag saknar det. Någon att bråka med och kramas med. Någon som tjatar på mig att jag nog borde äta, eller att jag borde diska. Någon som blir upprörd när jag inte orkar städa eller tvätta. Någon som säger hej när man kommer hem. Någon som finns där. Men jag försöker att inte tänka och känna. Jag är bara rädd för att det ska få andra konsekvenser. Tänk om jag försöker undertrycka mina känslor så mycket att alla, även de positiva försvinner. Tänk om jag har tryckt ner dem så länge att jag inte längre känner något för honom, för oss. Risken finns ju, det kan jag inte förneka. Och just nu känns det som den t.o.m. är ganska stor. Undrar om han känner samma. Undrar vad han känner överhuvudtaget. Det har gått tre veckor och vi har redan ett mentalt avstånd. Hur lyckas man hålla ett förhållande vid liv samtidigt som man försöker att inte gå under? Det borde ju gå, eftersom andra människor klarar det.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0