Jag kan bara inte hjälpa det!

Jag kan inte hjälpa att jag inte kan glömma! Jag har aldrig på alla dessa år kunnat glömma och kommer nog aldrig riktigt komma över. Ska jag, hela min framtid, i alla mina framtida förhållanden alltid behöva ha oss som en skugga över mig? Ja, det var jag som lämnade. Ja, och det var det enda jag kunde göra då. Men fan vad jag saknar dig nu. Det blir väl alltid så efter en tids uppehåll. Försöker så gott det går, men mår aldrig riktigt bra. Å andra sidan mådde jag inte bra med dig heller. Jag vet att du har gått vidare och det har väl jag också gjort egentligen, men ändå inte. Och det är så jävla svårt nu när jag inte har någon ursäkt längre. Det finns absolut ingenting som hindrar mig, förutom möjligtvis min egen självbevarelsedrift och dignitet. Jag skulle inte kunna stå emot om... Jag vet inte om det är en inbjudan eller... Jag tänker på dig!

Den här har gått varm nu ett ttag. Sen den kom, faktiskt. :)

Dårhuset nästa

Jag har verkligen inte haft ro i kroppen att skriva. Känner fortfarande hur väldigt rastlös, men utan energi, jag är. Det liksom spritter i alla muskler, men hjärnan säger nej. Dumt, tycker jag. Och har alltid avskytt den här känslan. Den stickande, krypande känslan i kroppen. Jag har inget bättre namn än rastlöshet. Och det finns väldigt mycket jag borde göra. Och just eftersom det finns så mycket så blir jag så väldans rastlös. Kanske ska ta och strunta i att jobba idag, hämta hem Julian och springa av mig allt det här krypet.

RSS 2.0