Reseskildring... Med betoning på "rese"

Det här blev färdigskrivet idag, men har skrivit lite pö om pö.

Hej!
Här sitter (ligger) jag och tänkte blogga lite. Jag befinner mig i varma, soliga, fuktiga, ja helt enkelt tropiska Fortaleza. Jag tänkte berätta lite om... Ja, saker som kan vara värda att minnas.

Kvällen innan resan somnade jag och R tidigt. Nu tror ni att det var för att vi bestämt att vi inte skulle stressa med allt dagen efter, men så är inte fallet. Och det förstår ni nog när ni får höra min yrvakna replik, sagt ungefär 23:00:
- Borde vi inte packa nu... Kanske?
Sagt och gjort, för Rafas del. Däremot vaknade J, så jag... Somnade om med honom.

Morgonen för resan grydde och J lämnades på dagis vid 8. Jag skulle packa var det tänkt och det gjorde jag också... Efter att ha sorterat alla garderober. Rafa hade en poäng när han lite desperat utbrast:
- Av alla dagar på året gör du det här idag!
Ja va fan, man kan ju inte packa in kläderna i osorterade garderober när man kommer hem. Logiskt va?

Bara en timme försenade tog vi bussen mot centralen där vi tog tåget mot Kastrup där vi checkade in bagaget. *andas* En av väskorna vägde precis de tillåtna 23 kilona men den andra vägde 27. Surt för oss, för vi skulle bli tvugna att betala extra. Vi hade dock så jävla bråttom, så vi hann inte med det. Vi slapp helt enkelt, sa hon i kassan.

Well. NU vet jag inte riktigt hur jag ska lyckas gestalta det här. Tänk er en skitliten snubbe med stor ryggsäck, keps (för att dölja flinten) och ganska stor mage. Iklädd luvtröja, långbyxor och högskaftade kängor (stövlar), när vi är på väg till varma Brasilien. Tänk er sedan en pojkflicka med ruffsigt hår, sliten urtvättad föredetta blå, numera grådaskig t-shirt, slitna vida shorts och sandaler som är minst ett nummer förstora. Hon är något längre än den lille snubben (bara det är något att påpeka, säger hon här) och även hon har en stor och tung ryggsäck, men det som gör saken ännu roligare är att hon haltar pga att hon lyckats stuka foten två dagar tidigare. Och en prydlig, blondlockig trollunge i släptåg självklart. Minns sedan att dessa "människor" tog bussen till Malmö central ungefär en timme försenade och slapp betala överviktsavgiften på bagaget eftersom man redan höll på att boarda planet. Tänk er sedan en lång kö till säkerhetskontrollen och föreställ er den frustration som uppkommer då. Har ni gjort det? Bra! Då vet ni ungefär hur vi kände oss när vi stod i kö. Så passerade vi säkerhetskontrollen där den lille snubben (även känd som Rafa) blev tvungen att ta av sig sitt skärp och hålla upp byxorna medan han passerade mellan de två sensorerna. Otroligt kul, tycker jag. Speciellt när man är stressad. Sen hördes våra namn i högtalarna. Ja men vilken tur att vi hade kommit förbi säkerhetskontrollen, nu skulle vi bara... springa och hitta gaten. Jag säger bara två ord - stukad fot. Antagligen var det detta som gjorde att flygplatspersonalen fick syn på en liten snubbe med stor ryggsäck, bärandes på en blondlockig trollunge, som kom stormande i full karriär, skjutandes en halv kundvagn (alltså ni vet en sådan vagn man ska lägga handbagaget på, som är ungefär stor som en halv kundvagn) med en asgarvande, men halvt förtvivlad Sandy på. Ni kan ju tänka er hur jag stod på denna lilla bagagevagn med min egen ryggsäck på ryggen. Något kutryggig och ja... helt enkelt med ändan i vädret. Men uppfinningsrikedomen är det åtminstone inget fel på, jag slapp ju springa. Men när Rafa stannade framför personalen gjorde han det så tvärt att jag nääästan ramlade baklänges med vagnen över mig. Jag hade nog gjort det om jag försökt ta emot med högerfoten, men som tur var så gjorde jag inte det. Mohahahaha, det skulle om möjligt blivit en ännu roligare syn för flygplatspersonalen. Jaja, vi fick sitta och vänta en stund medan planet boardades färdigt. Men det kunde någon väl ha talat om, så hade jag sluppit denna förödmjukelse, att åka bagagevagn med ändan i vädret över halva Kastrup.

Om bord på planet som skulle ta oss till Madrid hamnade vi framför en barnfamilj. Jag har inte så mycket att berätta om denna förhållandevis korta flygtur (3:20), mer än att vi åt för typ 600 tror jag. Ja, det glömde jag ju säga, träffade en föredetta klasskamrat på centralen, jobbade på Forex. Nåväl, vi hade iaf växlat så vi hade typ €150 och eftersom vi ju redan hade växlat dessa pengar så var det ju lika bra att använda dem - I Brasilien har man ju inte Euro. Japp, Sandy är logisk som vanligt. Eller inte. Och vad ska man annars ha för sig på ett flygplan? Jag brukar inte spendera... men när jag väl gör det finns det liksom inget stopp. Undrar om det är så alla shopoholics också tänker? fast jag är ju ingen shopoholic. Och nej, det handlar inte om förnekelse. Skitsamma. Jag skulle ju berätta om den roliga barnfamiljen. När vi höll på att landa i Madrid säger en typ sex-sjuåring väldigt allvarligt:
- Är det här verkligen Spanien? Det här ser mer ut som... Californien. (tror jag det var han sa, jag minnns faktiskt inte nu. Jag berättade det här för Belmina när jag hade det i färskt minne, så hon får gärna rätta mig om jag har fel)
Hade lite svårt att hålla mig för skratt faktiskt.

Så landade vi i Madrid där vi skulle leta upp en grupp som hette Madrid Amigos. Flygplatspersonalen missförstod dock och trodde vi skulle leta upp ett gäng vänner men att vi inte visste var de var. Efter flera år utan spansk-input är det väl inte så konstigt, men jag trodde faktiskt inte att den skulle vara så dålig som den faktiskt var. Jag blandade vilt med portugisiska och lät nog mer som en Brasilianare som hamnat i fel land och inte riktigt kan spansk grammatik eller vet hur man bör uttala spanska. Men det får det bli ändring på :) Anyhow. Vi hittade vårt kompisgäng till slut och fick åka buss till vårt hotell. Och vilket hotell sen. Eftersom vi flög med Iberia hade jag väntat mig något billigt skit, men det här var ju rena lyxhotellet. Tyckte jag alltså. Hotell Alameda, kan rekomenderas.

Nästa morgon var det dags att flyga från Madrid till Fortaleza, men för att komma till gaten var vi tvugna att åka flygplatståg. Utan lokförare. Shit pommes, fort gick det och så var det liksom ingen som styrde. Jag hade pirr i magen under hela den färden kan jag säga. Vi boardade planet och hade 8 timmars tristess framför oss.

När vi kom fram började äventyret. Och äventyret började med att Rafas väska liksom inte hade flugit med samma plan som vi. Med det beskedet och en borttappad-anmälan gick vi ut till lyckliga familjen som mötte oss på flygplatsen. Jag blev av med J typ genast och kände mig lite halvt borttappad själv. Inte för att jag var vilse eller så, men för att det var typ 7 personer där och mötte oss. Jag slog följe med gulliga gabriel, Rafas storebror och vi pratade om ditten och datten på väg till bilen (förlåt, bilarna). Väl hemma kommer jag inte riktigt ihåg vad vi gjorde. Men vi spenderade åtminstone nästan två månader där och nu är vi hemma. Men ja, behöver ju inte dra det så kort. Jag blev översprungen av en mus (tror vi, jag hann inte se vad det kunde vara för något) och det var mindre trevligt. En gång när jag tände ljuset så ser jag ett mystiskt föremål ligga någon meter ifrån mig. jag har ingen aning om vad det är och tänker att det nog är en reptil av något slag. Fast den springer ju inte iväg. Jag går försiktigt, försiktigt fram mot den och sparkar till den. Då flyger den upp i luften och landar med en smäll ytterligare några meter bort. Vid det här laget är jag vettskrämd och har liksom ingen logik what so ever i min lilla reptilhjärna. Jag går (ok, springer) där ifrån och R's mamma undrar vad i hela friden som hänt. Jag förklarar att det var någonting som inte sprang iväg när jag tände ljuset och då sparkade jag till det och då flög det upp i luften och ramlade ner igen. Hon följer med migg till händelsernas centrum och börjar gapskratta.
Hon: - Nej, jag förstår att den inte sprang, den är ju helt död!
Jag: *kissar nästan ner mig vid tanken på att jag skulle ha mördat liksom* - Men den kanske dog när jag sparkade på den. Vad är det för något?
- En... En... En... *det låter som om hon ska kvävas av skratt* En hoprullad handduk.
Ja, alltid ska man väl roa någon. Själv tycker jag det är skitkul, kanske inte just då eftersom jag var så rädd, men sen.

Ja och så gick knappt två månader och vi måste säga hej då. Jag hatar avsked och det var svårt även denna gången. Men svårast av allt var att säga hej då till Rafas syster och veta att det är osannolikt att man träffas igen. Resan hem gick bra. Jag minns inte så mycket av den och när vi kom hem var vi totalt utmattade. Så utmattade att vi somnade alla tre typ en halvtimme efter hemkomst eller något ditåt. Ja, jag var faktiskt så utmattad att jag hade glömt meddela oroliga människor att vi kommit väl hem. Dagen efter fick jag ett "fuck off" som gjorde mig duktigt chockad. Det farligaste han säger är annars "saaablar". Haha, eller inte, men "fuck off" var liksom min roll i vår relation tills typ... då.

Ja, så nu är vi alltså hemma och jag har inget roligt att förtälja. Vi har varit hemma i en vecka och har ännu inte packat upp, det kanske säger något om mig som några inte visste. Aah, jag glömde ju nämna att Rafas väska kom tillbaka sen. Dom kom och lämnade den gratis. Jag tycker att det där visar ganska tydligt vilken skillnad det faktiskt kan vara mellan olika kulturer, aldrig att det skulle hända här liksom. Men min blogg har blivit så jäkla opersonlig, som någon sa. Jag får ta och ändra på det... kanske.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0