Jag slår på stort

Ja, nu kom jag även på att jag kanske vill bli studie- och yrkesvägledare. Hehe, nej, jag har faktiskt haft det i tankarna ett tag. Även receptarie eller något ditåt. Men jag är så rädd för skolan, för att inte klara av det. Jag vill inte misslyckas en gång till. Så jag ska be om all hjälp jag kan få. Det kommer antagligen bli lättare om jag får min ev. diagnos. Med stödinsatser och så menar jag. Eller jag hoppas det. Jag vill ju, men det går inte. Att gå ut gymnasiet utan ett endaste IG var lycka för mig. Det är inte så att jag är osmart (jag vill åtminstone inte tro det ;)), men jag har väldigt svårt för att studera. Jag har jättelätt för att lära, men jag kan inte plugga. Det kanske är därför just jag är idealisk som SYV, hahaha, ska bara lyckas ta mig igenom mina egna studier först. Jag har i alla fall anmält mig nu så får vi se vad som händer.

Jag har...

...gjort något åt mitt liv! Det trodde ni inte va? Mohahaha. Låt mig nu börja om som singelmamma, varannan helg full av aktiviteter (söndag blir tvättdag, så åtminstone lördagen blir det något kul), varannan helg barnfri (förhoppningsvis). Vad säger ni? Låter det bra?

Yes! Äntligen...

...har jag skaffat mig en identitet. White trash Deluxe. Vad skönt det känns nu! :P

Jag är nog lite konstig

Alltså, jag har haft en del barnfria aktiviteter nu på senaste tiden. (barnfria aktiviteter = fest) vad tror ni att jag har gjort under dessa aktiviteter? Saknat J? Absolut, men det är inte det jag ska prata om. Ringt hela tiden för att höra hur det är? Nope. Mitt problem är att jag inte dricker längre. Jag kan helt enkelt inte. Nu senaste försökte jag mig på en öl, jag tog väl två, tre klunkar sen gav jag bort den. Jo, jag tycker fortfarande öl är gott, men jag har fortfarande ångest från min senaste fylla, eller bakfylla snarare (för ett halvår sen, det ni!). Undrar om jag har uppnått det där som alla lovar sig själv varje söndag, men bryter igen varje fredag? Alkoholen har helt tappat tjusningen för min del. Men fan vad tråkigt. Varför hände inte det här i min ungdom när man kunde ha behövt lite mer alkisångest? Sen kunde ångesten ha avtagit typ nu så att man ville festa när man väl fick chansen. Men så nu vet ni det, jag har gått och blivit nykterist. Alltså inte pga värderingar eller så och jag har egentligen inga problem med sprit, förutom då just den här ångesten. Jag försöker tänka positivt att på lördag (jodå, barnfritt då med), på lördag ska jag festa loss. Men jag ser ingen charm i det längre. Känner instinktivt att jag verkligen inte vill. Visst kan jag vara med, men dricka tänker jag då fan inte göra. Måste ha fått mig en rejäl törn. Jag minns det inte som så himla farligt, men det gör tydligen min kropp. Lika bra att lyssna då, tycker jag.

RSS 2.0