You have to be there


Lambada

Här är en låt från min barndoms parties. Jag visste faktiskt inte att den var på portugisiska förrän jag hörde den idag. Då, när jag var liten förstod jag inte texten, la nog inte ens märket till den, det var liksom musiken som spelade roll. Ungefär som i "A la la la la long, a la la la la long longlilong ballong". Den var ju ganska grov märkte jag när jag hörde den efter ett antal år. Även den från mina barndoms parties. Här kommer då Lambada och just nu bestämde jag mig för att ta ballong också så då gör jag väl det.


Jag är hon

Jag vill ha humor och falla ihop av skratt minst en gång om dagen. Jag vill ha intelligens och intellekt så att jag själv kan utvecklas. Jag vill ha ömhet, kärlek och stilla passion. Jag vill ha samförstånd och respekt. Jag vill ha tillit och trygghet. Jag vill ha lugn och tålamod. Jag vill ha varsam guidning. Jag orkar inte vara strulig längre. Jag är ingen kompromisslös jävel, man måste bara veta hur jag ska tas. Jag behöver tid på mig, kanske mer tid än andra för att tänka och vänja mig vid en ny situation. Jag måste få slippa pressen och tänka i lugn och ro. Jag är väl medveten om detta och berättar det också och då tycker folk att jag även borde kunna förändra det. Men det fungerar inte och det är inget jag säger för att jag inte vill. För tro mig, jag har försökt och försökt och faktiskt lyckats förändra en del, men allt går tyvärr inte. Bara det att jag är medveten om det och talar om det, visar inte det att jag är öppen för kommunikation och kompromissande? Jag vill ju kommunicera och kompromissa, det måste bara ske på lite andra villkor än de traditionella. För jag tänker och känner, jag älskar och avskyr. Precis som du. Jag försöker bemöta dig så som du vill bli bemött, även om jag inte instinktivt vet hur det ska göras. Jag önskar att du ville möta mig på halva vägen, sträcka ut en hand och hjälpa mig. För jag lär mig genom hela livet, inte passivt som de flesta andra, utan aktivt. Och du måste också lära dig om du vill kommunicera med mig, du måste möta mig för jag kan inte möta dig även när jag försöker. För jag är hon som aldrig kommer passa in i mallen, som aldrig kommer nå vissa mål och som skjuter oacceptabelt långt över andra. Jag är hon som är medveten om sina sociala funktionshinder, sina fel och brister. Hon som försöker och försöker men misslyckas ändå. Jag är hon som inte klarar att gå på den supersmala balanspinnen mellan acceptabelt och oacceptabelt, normalt och onormalt. Ändå känner jag att jag har tur. Trots att mitt liv ser ut som det gör så känner jag att jag gynnas av ödet. OM jag önskar att jag vore någon annan? Nej. Jag önskar bara att folk ville komma in på min frekvens. För folk har min frekvens på sina radioaparater, men jag har inte deras. Jag kan ratta och ratta, lyssna uppmärksamt, men jag kommer aldrig lyckas om inte andra också rattar. Jag hör något, statiskt brus och små små förändringar. Jag försöker kommunicera mitt budskap, men det förmedlas fel och blir feltolkat, eftersom vi inte är på samma frekvens. Och så nytt statiskt brus med små förändringar som jag försöker tolka. Alla fattar ju att viktiga saker aldrig kan bli sagda under såna här omständigheter. Och jag fortsätter ratta och lyssna, för att försöka få bättre mottagning. Under livets gång får jag lära mig små tips och trix, jag får små 30-day-trials till folks frekvenser. Och när jag börjar förstå är trial-sessionen slut. Det är som ett dataspel där man måste klara olika banor. Och logiskt är ju att batterierna tar slut fortare i min radio om jag måste ratta hela tiden, än om jag bara kan sitta och lyssna och sända. När jag var yngre tänkte folk nog att jag gled fram på en räkmacka (varför heter det så?). Så fel ni hade, allihop. Är det inte typ som med folk som utövar olika sporter, det ser så jävla enkelt ut men det krävs övning utav bara helvete.

Evighetsmaskin

Vaknar... Väcker Julian... Gör honom och mig själv i ordning för dagis... Lämnar på dagis... Kommer hem... Börjar jobba... Slutar jobba... Hämtar på dagis... Kommer hem... Lagar mat... Julian äter mat... Duschar honom... Lägger honom... Jag äter... Lägger mig... Sover... Vaknar... Väcker Julian...

Jag försöker göra det med glädje, men ibland är det svårt.

Grattis på födelsedagen

Och här sitter jag, din dotter och vet varken ut eller in. Vem har jag blivit? vad har hänt med mig? Jag var alltid den starka, nu bryter jag ihop. Jag kan inte bryta ihop nu, jag har ett eget barn att ta hand om och det vill jag göra bra. Så bra jag bara kan! Men var är du som borde hjälpa? Varför gjorde du som du gjorde? Tänker du någonsin på mig eller ditt barnbarn? vet du att han finns? Vet du att han liknar dig, så väldigt mycket? Vet du att jag också börjar likna dig, mer och mer fast jag inte vill? vet du det? Och om du vet, varför gör du inget? Varför övergav du mig en gång och även nu? Varför? OM du älskar mig och tänker på mig så mycket som du påstod i ditt brev så visa det då för helvete! Jag börjar tappa tron. Jag börjar tappa den jag är, jag försöker ropa på hjälp, men vem ser? Du borde se, du borde hjälpa, men du gör inte ett skit. Har du någonsin gjort ett skit för mig? Har du någonsin ens älskat mig? Vet du hur kravlös ett litet barns kärlek är egentligen? Trots de vuxnas alla krav. Vet du hur min kärlek till dig har format mitt liv? Antagligen inte. Jag vil ha någon som älskar, någon som bryr sig. Någon som kramar om mig och säger att jag är bra som jag är, att jag inte måste göra mig till. Någon som kan krama mig utan att förvänta sig sex. Någon som har en öppen famn när det bara river och sliter inom mig, någon som har tålamod med den jag är. Någon som kan lyfta min börda för en sekund, kanske till och med en minut. Någon som älskade mig som om jag vore ett litet barn, som tog hand om mig på samma sätt, som tog sådan hänsyn. Men det finns ingen. Jag ger folk chans efter chans och blir bara sviken, precis som jag gjorde med dig. Jag sliter sönder mig själv med vackra förhoppningar som aldrig besannas. Men vet du vad? Jag har fortfarande en chans. Jag har en chans att göra något åt mitt liv och den tänker jag ta. Det har inte du, men du hade. Varför tog du inte den? Men hjärtliga gratulationer på födelsedagen!


Gammalt inlägg

Hittade ett inlägg som jag skrev i vintras men som jag aldrig publicerade. Hmm, varför gjorde jag inte det? Det var ett fint och positivt inlägg juh. Här kommer det i alla fall:

Ja, att gå ut när det är snö kan bli väldigt intressant om man heter Sandy. Ännu mer intressant blir det om man har en liten tvååring på ryggen för att man inte vågar släppa ner honom för att man redan är helt lost som det är i den stora vita världen, eller som det heter på skånska som ju faktiskt är mitt "modersmål" fast man inte kan tro det, den stora vida världen utan en unge som springer som han vill. *drar efter andan* Anyhow. Vi går ut genom dörren och Julian säger genast:
- Inte gå där mamma! med lite panik i rösten.
- varför inte då? undrar jag.
- Det är faaarligt!
- Nejdå, inte farligt, det är bara snö.
Här försöker jag låta positiv och glad och inte visa hur nervös jag själv är för att gå ut. Vi når soprummet utan problem och går tillbaks utan problem. NU är det bara affären kvar. Måste titta så att jag går på rätt sida om lyktstolparna (men ändå inte druttar ner för källartrappan) så jag är säker på att jag inte går mitt ute i gatan. Måste korsa gatan, men var börjar den och var slutar den och... ojdå, där kom visst en bil. Han väntar in mig, jag väntar in honom. Jahapp, jag går väl då och hoppas på att han inte bestämmer sig för att trycka gasen i botten för att jag tvekat förlänge. Över på andra sidan. Får en bil bakom mig. Va fan? Det här är ju trotoar... väl... eller? Ja, det är det, men det är saltbilen jag har bakom mig. Jävla oflyt. Hade jag bara kommit fem minuter senare så hade jag ju gått på en snöfri trotoar nu. Hur ska jag nu göra för att komma bakom saltbilen istället för framför? Ska jag gå ut i gatan där det precis kommer en buss eller ska jag gå in på parkeringen där det precis ska köra ut en bil? Nej, inget av det, tror jag. Och dessutom kanske det inte är så smart att gå bakom saltbilen heller, när jag tänker efter. Jag får väl fortsätta lunka på framför den stackars saltbilen som måste köra sakta, sakta på grund av mig. Jag lyckas ta mig fram till affären, men när jag kommer in och ska handla har de precis fått varuleverans. Oflyt igen.
The big boss: - Ska du handla mycket eller kan jag bara plocka ihop till dig?
Jag, något stressad: - Ehh, ehh, ehh. Är ni lite stressade eller?
Bossen: - Ja, det här är för fan en tempobutik, inget jävla AGs Favör.
Nähe. Jaha. Joho. Tänk tänk tänk! Vad var det nu jag skulle ha?
Bossen: - Du kanske behöver mjölk?
Jag: - Jaaa, ja just det!
Bossen: - Något annat?
Ehh, va fan var det nu jag skulle ha? Ja, till slut kommer jag på en del saker och bossen och några grabbar till springer runt som skollade råttor och plockar åt mig medan jag står i kassan. Så här brukar det inte gå till och jag kanske måste tillägga att bossen har glimten i ögat och inte alls är så aggro som jag får det att låta.
Bossen: - NU har du det här, det här och det här.
Jag: - Så nu behöver jag inget mer eller?
Vi börjar skratta åt hela stressituationen och jag kommer på några saker till, men glömer ändå hälften, bland annat shampo som är slut. Får tvätta håret med såpa. Hmm.
Bossen: - Klarar du dig hem själv? Varför handlar du så mycket, du kan väl komma hit imorgon och handla igen eller gå två gånger idag?
Jag, försöker låta positiv och självsäker, men verkar nog snarare tvärtom: - Ehh, jag har lite svårt att hitta hit i snön så jag vill helst ha allt på en gång. Jag klarar mig nog hem själv.
Bossen: - Var bor du? Gå du i förväg så kör jag hem varorna till dig.
Jag, helt förvånad: - va? Vad säger du? Är du säker?
Bossen: - Nej, jag är lite osäker och står här och tänker efter. Men stanna utanför dörren så vi hittar dig.
Jag går, nu på en nästan snöfri och saltad väg hem. Hinner före bilen. Varför var det inte så här när jag gick hit för? När jag har stått och väntat lite kommer en grabb körande med varorna. Jag tar emot påsarna och säger tack, tack och tack och börjar bära upp de typ 50 kilona, till på köpet med Julian på ryggen. Men tack så hemskt mycket, ni gjorde verkligen min dag. Tänk att det finns tid för sådant här i dagens stressade samhälle. Hade ju tyvärr redan betalt grejerna, men nästa gång ska jag lägga på lite extra. Är så himla tacksam för den här gesten av vänlighet.

Om en månad...

...bär det av till Brasilien. Ja men så treeevligt! Flygplan i all ära men, för en som har fobi är det inte det bästa man kan tänka sig. Och sol i all ära, men för en som inte klarar av det är inte heller det det bästa man kan tänka sig. Så jag är på väg på drömresa, over again.

Gud vad jag är glad!

Jag är så himla glad över att jag inte längre är tonåring med allt vad det innebär. Är så himla glad över att jag inte är kär/förälskad/"vad-det-nu-är" med allt vad det innebär, besvarat har sina för- och nackdelar och obesvarat likaså. Jag är himmelskt glad över att jag är (nästan) drogfri även om det suger ibland (japp, där fick jag till det). Jag är lycklig över att jag har världens goaste unge som jag ibland vill slänga i en sjö. Jag är glad att jag på något vänster lyckats hitta en egen trygghet inom mig själv som jag inte trodde fanns. Jag är glad över mitt jobb, fast det kanske verkar otroligt. Jag är glad över att vi har mat på bordet, kläder på kroppen och tak över huvudet och att jag återigen lyckats bygga upp en buffert (som kommer rasseras nu, men det är ju en annan historia). Jag är glad att jag för tillfället är ganska frisk. Jag är glad att jag är fri! Att jag kan göra vad jag vill! Hmm, nästan i alla fall. Så varför kan jag inte bara få vara glad då? Vad är det som gör mig deppig, varför finns det alltid en skugga av sorgsenhet över mig? varför kan jag inte få vara den utåt sorglösa, karismatiska bruden som jag var förr (när jag hade mest problem)? Jag vill ha tillbaks henne, faktiskt. Jag ser glimtar av henne ibland, men de är ganska sällsynta. Aldrig kan man vara nöjd.

Om sanningen ska fram så...

Ja fan, varför inte? Eller njae, inte just med dig kanske om jag fick välja, men hit med en sådan kille bara. Skitbra ju! Och man slipper bry sig om vad han egentligen tycker, för han gör allt som jag vill. :)

Udda instrument

Jag har två kazoos; en i metall som är da shit, helt suverän och en i plast som inte funkar alls. Jag har två sopranblockflöjter; en i trä som är halvt söndertuggad (skyller på storasyrran) och en i plast som är stöldgods från C's skola (tack C). Ja och en altblockflöjt med ju som är present från min flöjtlärare som bara ville att jag skulle fortsätta med flöjtandet men vi kunde inte köpa någon flöjt. Den fick min morfar limma minns jag, efter att min bror dängt den i TV:n. Sen har jag en ukulele, även den en present från C som uppenbarligen förstod min passion för udda instrument. Ja sen har jag en/ett keyboard och Julian har en/ett minikeyboard och några maracas. Om jag har glömt något får ni säga till. Men jag har länge velat ha en sopraninoblockflöjt, ett munspel och en mungiga (nä, fick tyvärr aldrig C's). Nu vill jag också ha en näsflöjt! Ni vet en sån som man spelar med näsan men styr med munnen. Ääälskar!

RSS 2.0