Gammalt inlägg

Hittade ett inlägg som jag skrev i vintras men som jag aldrig publicerade. Hmm, varför gjorde jag inte det? Det var ett fint och positivt inlägg juh. Här kommer det i alla fall:

Ja, att gå ut när det är snö kan bli väldigt intressant om man heter Sandy. Ännu mer intressant blir det om man har en liten tvååring på ryggen för att man inte vågar släppa ner honom för att man redan är helt lost som det är i den stora vita världen, eller som det heter på skånska som ju faktiskt är mitt "modersmål" fast man inte kan tro det, den stora vida världen utan en unge som springer som han vill. *drar efter andan* Anyhow. Vi går ut genom dörren och Julian säger genast:
- Inte gå där mamma! med lite panik i rösten.
- varför inte då? undrar jag.
- Det är faaarligt!
- Nejdå, inte farligt, det är bara snö.
Här försöker jag låta positiv och glad och inte visa hur nervös jag själv är för att gå ut. Vi når soprummet utan problem och går tillbaks utan problem. NU är det bara affären kvar. Måste titta så att jag går på rätt sida om lyktstolparna (men ändå inte druttar ner för källartrappan) så jag är säker på att jag inte går mitt ute i gatan. Måste korsa gatan, men var börjar den och var slutar den och... ojdå, där kom visst en bil. Han väntar in mig, jag väntar in honom. Jahapp, jag går väl då och hoppas på att han inte bestämmer sig för att trycka gasen i botten för att jag tvekat förlänge. Över på andra sidan. Får en bil bakom mig. Va fan? Det här är ju trotoar... väl... eller? Ja, det är det, men det är saltbilen jag har bakom mig. Jävla oflyt. Hade jag bara kommit fem minuter senare så hade jag ju gått på en snöfri trotoar nu. Hur ska jag nu göra för att komma bakom saltbilen istället för framför? Ska jag gå ut i gatan där det precis kommer en buss eller ska jag gå in på parkeringen där det precis ska köra ut en bil? Nej, inget av det, tror jag. Och dessutom kanske det inte är så smart att gå bakom saltbilen heller, när jag tänker efter. Jag får väl fortsätta lunka på framför den stackars saltbilen som måste köra sakta, sakta på grund av mig. Jag lyckas ta mig fram till affären, men när jag kommer in och ska handla har de precis fått varuleverans. Oflyt igen.
The big boss: - Ska du handla mycket eller kan jag bara plocka ihop till dig?
Jag, något stressad: - Ehh, ehh, ehh. Är ni lite stressade eller?
Bossen: - Ja, det här är för fan en tempobutik, inget jävla AGs Favör.
Nähe. Jaha. Joho. Tänk tänk tänk! Vad var det nu jag skulle ha?
Bossen: - Du kanske behöver mjölk?
Jag: - Jaaa, ja just det!
Bossen: - Något annat?
Ehh, va fan var det nu jag skulle ha? Ja, till slut kommer jag på en del saker och bossen och några grabbar till springer runt som skollade råttor och plockar åt mig medan jag står i kassan. Så här brukar det inte gå till och jag kanske måste tillägga att bossen har glimten i ögat och inte alls är så aggro som jag får det att låta.
Bossen: - NU har du det här, det här och det här.
Jag: - Så nu behöver jag inget mer eller?
Vi börjar skratta åt hela stressituationen och jag kommer på några saker till, men glömer ändå hälften, bland annat shampo som är slut. Får tvätta håret med såpa. Hmm.
Bossen: - Klarar du dig hem själv? Varför handlar du så mycket, du kan väl komma hit imorgon och handla igen eller gå två gånger idag?
Jag, försöker låta positiv och självsäker, men verkar nog snarare tvärtom: - Ehh, jag har lite svårt att hitta hit i snön så jag vill helst ha allt på en gång. Jag klarar mig nog hem själv.
Bossen: - Var bor du? Gå du i förväg så kör jag hem varorna till dig.
Jag, helt förvånad: - va? Vad säger du? Är du säker?
Bossen: - Nej, jag är lite osäker och står här och tänker efter. Men stanna utanför dörren så vi hittar dig.
Jag går, nu på en nästan snöfri och saltad väg hem. Hinner före bilen. Varför var det inte så här när jag gick hit för? När jag har stått och väntat lite kommer en grabb körande med varorna. Jag tar emot påsarna och säger tack, tack och tack och börjar bära upp de typ 50 kilona, till på köpet med Julian på ryggen. Men tack så hemskt mycket, ni gjorde verkligen min dag. Tänk att det finns tid för sådant här i dagens stressade samhälle. Hade ju tyvärr redan betalt grejerna, men nästa gång ska jag lägga på lite extra. Är så himla tacksam för den här gesten av vänlighet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0