Gud vad jag är glad!

Jag är så himla glad över att jag inte längre är tonåring med allt vad det innebär. Är så himla glad över att jag inte är kär/förälskad/"vad-det-nu-är" med allt vad det innebär, besvarat har sina för- och nackdelar och obesvarat likaså. Jag är himmelskt glad över att jag är (nästan) drogfri även om det suger ibland (japp, där fick jag till det). Jag är lycklig över att jag har världens goaste unge som jag ibland vill slänga i en sjö. Jag är glad att jag på något vänster lyckats hitta en egen trygghet inom mig själv som jag inte trodde fanns. Jag är glad över mitt jobb, fast det kanske verkar otroligt. Jag är glad över att vi har mat på bordet, kläder på kroppen och tak över huvudet och att jag återigen lyckats bygga upp en buffert (som kommer rasseras nu, men det är ju en annan historia). Jag är glad att jag för tillfället är ganska frisk. Jag är glad att jag är fri! Att jag kan göra vad jag vill! Hmm, nästan i alla fall. Så varför kan jag inte bara få vara glad då? Vad är det som gör mig deppig, varför finns det alltid en skugga av sorgsenhet över mig? varför kan jag inte få vara den utåt sorglösa, karismatiska bruden som jag var förr (när jag hade mest problem)? Jag vill ha tillbaks henne, faktiskt. Jag ser glimtar av henne ibland, men de är ganska sällsynta. Aldrig kan man vara nöjd.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0