Jag är hon

Jag vill ha humor och falla ihop av skratt minst en gång om dagen. Jag vill ha intelligens och intellekt så att jag själv kan utvecklas. Jag vill ha ömhet, kärlek och stilla passion. Jag vill ha samförstånd och respekt. Jag vill ha tillit och trygghet. Jag vill ha lugn och tålamod. Jag vill ha varsam guidning. Jag orkar inte vara strulig längre. Jag är ingen kompromisslös jävel, man måste bara veta hur jag ska tas. Jag behöver tid på mig, kanske mer tid än andra för att tänka och vänja mig vid en ny situation. Jag måste få slippa pressen och tänka i lugn och ro. Jag är väl medveten om detta och berättar det också och då tycker folk att jag även borde kunna förändra det. Men det fungerar inte och det är inget jag säger för att jag inte vill. För tro mig, jag har försökt och försökt och faktiskt lyckats förändra en del, men allt går tyvärr inte. Bara det att jag är medveten om det och talar om det, visar inte det att jag är öppen för kommunikation och kompromissande? Jag vill ju kommunicera och kompromissa, det måste bara ske på lite andra villkor än de traditionella. För jag tänker och känner, jag älskar och avskyr. Precis som du. Jag försöker bemöta dig så som du vill bli bemött, även om jag inte instinktivt vet hur det ska göras. Jag önskar att du ville möta mig på halva vägen, sträcka ut en hand och hjälpa mig. För jag lär mig genom hela livet, inte passivt som de flesta andra, utan aktivt. Och du måste också lära dig om du vill kommunicera med mig, du måste möta mig för jag kan inte möta dig även när jag försöker. För jag är hon som aldrig kommer passa in i mallen, som aldrig kommer nå vissa mål och som skjuter oacceptabelt långt över andra. Jag är hon som är medveten om sina sociala funktionshinder, sina fel och brister. Hon som försöker och försöker men misslyckas ändå. Jag är hon som inte klarar att gå på den supersmala balanspinnen mellan acceptabelt och oacceptabelt, normalt och onormalt. Ändå känner jag att jag har tur. Trots att mitt liv ser ut som det gör så känner jag att jag gynnas av ödet. OM jag önskar att jag vore någon annan? Nej. Jag önskar bara att folk ville komma in på min frekvens. För folk har min frekvens på sina radioaparater, men jag har inte deras. Jag kan ratta och ratta, lyssna uppmärksamt, men jag kommer aldrig lyckas om inte andra också rattar. Jag hör något, statiskt brus och små små förändringar. Jag försöker kommunicera mitt budskap, men det förmedlas fel och blir feltolkat, eftersom vi inte är på samma frekvens. Och så nytt statiskt brus med små förändringar som jag försöker tolka. Alla fattar ju att viktiga saker aldrig kan bli sagda under såna här omständigheter. Och jag fortsätter ratta och lyssna, för att försöka få bättre mottagning. Under livets gång får jag lära mig små tips och trix, jag får små 30-day-trials till folks frekvenser. Och när jag börjar förstå är trial-sessionen slut. Det är som ett dataspel där man måste klara olika banor. Och logiskt är ju att batterierna tar slut fortare i min radio om jag måste ratta hela tiden, än om jag bara kan sitta och lyssna och sända. När jag var yngre tänkte folk nog att jag gled fram på en räkmacka (varför heter det så?). Så fel ni hade, allihop. Är det inte typ som med folk som utövar olika sporter, det ser så jävla enkelt ut men det krävs övning utav bara helvete.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0