Lite lätt förvirrad...

Det är sjukt vad musik kan göra. Julian sitter och tittar på film och jag tror att du är där. bara för att du brukade vara det när den här filmen spelades. Jag måste vänja mig av med det, för det kommer inte hända. Ja, mitt val, men det betyder inte att det var eller är enkelt. Jag försöker att inte visa. Jag klistrar upp ett leende och kallar mig glad, jag limmar på den positiva fasaden och snubblar vidare. Men i mörkret kan ingen se eller höra mig. Och det är bra. Nej, jag är inget vrak. Och nej, jag mår inte skitpisshelvetiskt. Men jo, jag saknar dig. Och jo, det gör ont. Så klart. Om jag inte skulle känna så här, skulle jag inte vara jag. Jag har tagit bort ditt örngott från "din" kudde och satt på ett nytt. "Din" säng står renbäddad och... just precis, tom. Jag har försökt göra om lite i badrummet, sorterat lite i skåpen. Jag har räknat sängkläder och kommit på att jag måste köpa fler påslakan. Jag provade mina gamla kläder... de passade inte. Slutsats: Jag måste verkligen förnya min garderob. Ja, jag klistrar upp det där leendet och kallar mig glad och jag limmar på den där positiva fasaden och snubblar vidare. Men ändå, någonting har hänt. Jag har blivit förväntansfull igen. En livslust jag trodde var död har åter vaknat. Ett litet hopp testar sina vingar i min mage. Vem är jag? Vem har jag blivit? Hur ser jag ut nu? Jag längtar faktiskt efter att få lära känna mig själv igen. Det kanske låter flummigt, men det är så det är. Jag lärde mig att hålla distans till mig själv, men nu vill jag komma nära igen och upptäcka mig själv och allt nytt som jag berikats med. Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta som far till min förstfödde son. Det vi gick igenom är långt ifrån unikt, men det är stort. Jag kommer alltid att beundra din acceptans och jag skulle så gärna vilja minnas bara det som var bra. Om ett tag kommer jag nog göra det, jag är redan på väg dit. Och jag kommer nog alltid sakna det vi var en gång, men inte det vi blev. Om vi bara hade tagit vara på varandra och vår relation hade saker kunnat se så mycket annorlunda ut, det är jag säker på. För visst var vi väl lyckliga, vi två som sedan blev tre? Jag har inte sagt det till dig på flera år, men jag säger det nu. jo, jag älskar dig och det kommer jag alltid göra. Vissa spår kan man inte radera ut. Men det var inte så här jag ville att det skulle bli. Det var inte det här jag önskade. Visst har vi båda förändrats, kanske mognat eller kanske tvärtom. Han som jag blev kär i för sex år sedan tog ansvar för sitt liv. Han skötte sina studier och han var intelligent. Möjligen något egocentrisk, men på ett charmigt sätt, enligt mig. Och han skrattade ofta. Lite omogen, ja, men ändå. Dessutom hade han världens finaste ögon och leende, snygg kropp och en härlig röst. Var finns han nu? Jag har inte sett honom på flera år. Det var inte hans utseende eller hans röst jag blev kär i, de finns fortfarande till viss del. Men personligheten är förändrad. Och jag, vem var jag? Och vem blev jag? trött, ledsen, sliten, irriterad, en riktig bitch. Inte konstigt att vi inte fixade det. Och nu, vad gör vi nu? Vi kan inte ens samarbeta. Hur kan man få sådana känslor för någon man tidigare känt motsatsen för? Jag är lite lätt förvirrad.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0