Jag vill...

... ha tillbaks min kontroll. Jag vill själv kunna bestämma om jag ska bli så starkt påverkad av någon eller inte. Jag vill vara herre över mina känslor, jag vill inte att de ska vara herre över mig. Jag vill kunna vara fullkomligt glad fast han inte är i närheten. Visst kan jag vara glad, men ändå är det något som saknas. Jag vill inte behöva tänka på honom 24/7, men ändå gör jag det. Undrar hur han mår, vad han gör. Jag vill inte bli ledsen när vi säger hej då, vi kommer ju ändå träffas väldigt snart. Ändå lämnar han en smärta och en tomhet efter sig. Jag har inte valt att släppa kontrollen över mig själv så här fullständigt. Vad är det i honom som gör att mitt motstånd helt och hållet har trasats sönder? Den här pojken har potential att krossa mig totalt. Fast jag kanske skulle behöva det. Och fast jag vet det så kan jag inte bara stänga av.

Hur länge var det sedan sist?

Ok. Det var ett tag sedan jag uppdaterade här. Jag har väl lyckats ganska bra med att hålla mina känslor inom mig (eller skrika ut dem på fejjan), men nu behöver jag skriva av mig.

Han heter edwin och jag kan helt enkelt inte få nog av den här killen. Jag vet inte vad det är med mig, jag är som förändrad. I normala fall den som "håller tillbaka", men inte nu för jag kan helt enkelt inte, hur mycket jag än anstränger mig. Han är som en magnet! Det är fysiskt jobbigt att inte få vara nära honom, jag som hatar förmycket kroppskontakt! Om jag har varit så här tidigare så minns jag det inte, helt sjukt är det. Men kanske är det för att jag är fri att göra som jag vill. Kanske för att jag inte behöver dra mig undan av "självbevarelsedrift". Kanske är det för att han inte jagar mig eller är på hela tiden utan lämnar lite spelrum åt mig också. Kanske är det för att han är en otroligt mjuk person. Kanske för att han visar att han lyssnar på vad jag säger, men ändå har integritet, en egen vilja och bestämmanderätt. Jag vet inte varför, men jag vet att jag bygger upp något. förtidigt att kalla det kärlek, men liiite försent att kalla det vänskap. När vi inte är tillsammans känns det redan som "en del av mig saknas", så himla klyschigt, men det är så jag känner. Nej, jag har inte börjat planera en framtid, för det finns nog ingen. Om allt går enligt planerna så åker han tillbaks till Kenya om ett år. Jag kommer behöva er alla då!

RSS 2.0