Tårar på ett labb

Man sitter där och ska ta blodprov. Då har man en anledning att gråta. Bara låta tårarna trilla sakta. Inte för smärtan av sticket som inte känns, men för den inre smärtan som känns desto mer. Och man får gråta, man får det. För att folk tror att man gråter för att den där lilla fjuttnålen orsakar smärta. Pfft. Det är inte därför jag gråter. Jag gråter för att jag får. För att jag får släppa ut allt det där som gör så ont. För att jag har tillåtelse att tycka riktigt jävla synd om mig själv. För att det är skönt med välvilja, om än missriktad.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0