Tankar om normer

Varför kan jag bara inte ha ett mellanläge på mina känslor? Varför kan jag inte bara få vara? Varför måste jag vara antingen olycklig eller lycklig, arg eller glad, gråta eller skratta, vrålpanik eller coollugn? Jag önskar så att jag kunde lägga någon slags ullig, mjuk vadd över mina känslor så att de dämpas lite. Jag orkar inte mera. Man ska ju vara så jävla lagom och neutral. Man får inte vara för entusiastisk, men inte heller för "bakåt". Jag klarar inte av det här. Jag önskar att jag kunde klippa banden med nästan alla människor och bara dra. Ta med mig mitt barn och dra till någonstans där ingen vet vem jag är. Börja om helt på nytt. Fast jag fattar ju att det inte skulle förändra något, så jag stannar kvar här och känner mig tom. Det kan inte vara meningen att det ska vara så här. Men det blir alltid så här. Och det är ju säkert mitt fel också i de flesta fallen. Jag klarar inte att passa in, jag vill inte passa in om det som krävs är att jag spelar ett spel. Jag har redan spelat tillräckligt många spel, jag vill vara mig själv. Jag och B kom in på just det här idag. Jag är intelligent (oftast understimulerad), schysst (oftast), söt (när jag vill) och väldigt dominant. Jag har jobbat mycket med mig själv, i det tysta, genom åren. Jag har kämpat - och mästrat - ett visst mått av självkontroll. Jag försöker helst glömma bort mig själv för tio år sedan, det var ingen trevlig person alls faktiskt (intelligens, i kombination med dominans, där ödmjukhet inte har någon högre status, ger inte ett så bra resultat. OBS! Inget ni bör testa hemma). Istället försöker jag fokusera på vem jag har blivit och jag tycker inte illa om den personen. Faktiskt inte. Visst har jag fortfarande saker att jobba med, men de är inte lika prominenta. Och det är saker jag har velat och vill förändra, för min egen skull. För att jag ska trivas med mig själv. Jag vill inte bli tvingad till en förändring för någon annans skull, spela ett spel när ingen riktig förändring faktiskt skett. Jag kanske har min egen logik här, men jag tycker att det är falskt. Det finns människor jag absolut inte trivs med och väljer därför att undvika (i den mån det går) dessa, inte att de ska förändras och bli sådana som jag vill ha dem (om de inte gör det självmant). Det finns också människor som inte trivs med mig och det får jag acceptera. Så varför accepterar då inte dessa människor att de inte trivs med mig och lämnar mig ifred, utan försöker få mig att bli någon jag inte är? Att trycka in mig i en mall där det står klart redan från början att jag inte passar. Många människor finner sig i detta och försöker knyckla till sig själva, göra sig större eller mindre, försöker få en annan form för att passa in. Ungefär som Askungens styvsystrar som karvar sig själv i fötterna för att försöka få in dem i skon som är gjord för Askungen. Allt för att bevisa för prinsen att just hon är bruden han söker. Senare, när prinsen och styvsystern (för han skulle ju inte kunna välja båda, eller? Det kan väl inte gå för sig?) blir lite intima med varandra och han får syn på hennes fot som saknar ett par tår eller så, så kommer han ju inse att hon inte är vad han hela tiden trott. Han kommer att bli besviken och hela riket kommer att skakas i sina grundvalar av att prinsen dumpar sin brud. Tänk vad mycket skit, sorg och smärta som hade kunnat undvikas om hon bara hade provat skon och vänligt men bestämt förklarat för prinsen att hon minsann inte var den han sökte. Men nu var ju de här tjejerna ganska påverkade av sin elaka mamma som till varje pris ville gifta in en av sina döttrar i kungafamiljen, så det kanske inte var så lätt för dem, stackarna. Men tänk om prinsen hade sagt: "Den här skon passar ju inte, så du är inte den jag letar efter. Men jag gillar dig ändå, jag tror jag ska ta och fixa ett par nya skor som passar just dig". Askungen hade nog inte blivit så glad då i och för sig, men det var ju trots allt prinsens val. Eller om systern hade sagt: "Ja, testa du, men jag vet att den här skon inte kommer passa, det ser jag redan nu. Och jag tänker inte demolera mig själv för att du ska tycka om mig. Jag tänker inte heller pressa in min alldeles för stora fot i den här skon och gå i den tills foten formar sig efter skon och ha ont under tiden. Du får hitta en sko som passar eller skita i det". Då hade den stackars prinsen haft tre val. Antingen kan han vara ärlig och säga att han inte vill ha någon som skon inte passar på, eller vara ärlig och säga att visst, vi fixar en sko som passar, jag gillar ju dig. Eller så kan han börja spela ett spel. Han fixar skor som passar, men varje kväll när hon sover som djupast så filar han en aning på hennes fötter. Inte så att hon själv märker det. Till slut (jag förstår också att det här är omöjligt i praktiken) har han filat så mycket att hennes fot passar i skon. Fått henne dit han vill. Inte speciellt schysst, men hon har ju inte märkt något eller lidit av det. Han kan också, när de väl har gift sig, ge henne en fil och säga åt henne att fila själv tills hennes fot går ner i skon. går det inte fort nog så ger han henne en kniv (eller motorsåg eller vad ni vill). Fan, hur lyckades jag komma in på Askungen och prinsen mitt i allt här? Jaja, a creative mind, eller något. Nu orkar jag inte filosofera längre. Dock måste jag göra det, eftersom jag inte är klar. Så, vad är det då med mig och relationer (vänskapsrelationer, kärleksrelationer, alla relationer)? Jag sa tidigare att jag bara skulle vilja klippa alla band och dra. Alltså avsluta alla relationer. Det är ganska svårt att återge min och B:s diskussion i detalj (för att vi gör en del utsvävningar :)), men i korthet: Jag är tjej och jag förväntas "underkasta" mig min man. Eller åtminstone att låta honom tro att jag underkastar mig honom. Något jag aldrig skulle göra idag, varken det första eller det andra. Dock har jag gjort det tidigare, inte bara i kärleksrelationer. Jag la locket på min egen dominanta natur och blev undergiven. Problemet är bara att jag inte är en undergiven person, så min rätta natur ploppade upp lite då och då och skrämde slag på omvärlden. Detta är en av sakerna jag jobbat med. Jag har slutat spela spel. Jag är den jag är och nu vill jag vara det. Istället för att spela spel har jag lärt mig självmedvetenhet och självkontroll och det är jag väldigt nöjd med. Jag har lärt mig att om jag ska vara dominant (och intelligent på samma gång) så har jag ett ansvar att inte skada folk. Det här låter ju som det handlar om sex och handbojor och piskor och så, men det har ingenting med sex att göra över huvud taget faktiskt. Folk i min närhet, folk jag tycker om och bryr mig om. Jag har lärt mig, jag har övat och jag är stolt över mig själv nu. Hade jag varit kille hade det här varit helt accepterat, kanske även uppskattat och respekterat. Men som vi alla vet är jag inte kille, så nu är det bara konstigt. Jag vill inte heller att människor ska "underkasta" sig mig bara för jag råkar vara dominant till naturen, bara respektera mig för den jag är och inte försöka ändra på mig till något jag inte är. Jag försöker ju inte ändra på dem. Jag försöker acceptera och respektera dem efter deras förutsättningar. Varför är det så oaccepterat med en dominant tjej? Jag förnedrar inte människor och jag trycker inte ner människor (längre). Jag är en ganska schysst, humoristisk (vi behöver ju inte ange nivån på humor), oftast hjälpsam och omtänksam (vill jag tro), respektfull, busig (visst låter det härligt!? :)) och känslig person (självklart har jag negativa egenskaper också, men jag kommer inte på några just nu :))). Nu låter det som jag försöker skriva en kontaktannons. Det gör jag alltså inte. Vad är det folk har problem med? Mja, jag får tänka vidare.

RSS 2.0