I listform istället... :)

Hittade den här listan på nätet.

Gjorde du något 2013 som du aldrig gjort förut?
- Grät på Ikea.
Vilka länder besökte du?
- Inga.
Vad var din största framgång 2013?
- Jag antar att folk tycker att sluta röka är en framgång.
Bästa köpet?
- Jag köpte en iPryl, men jag köpte säkert fler bra saker. Vi säger iPrylen.
Gjorde någonting dig riktigt glad?
- Att se E och J tillsammans. De är fina ihop.
Och ledsen?
- Ja, kanske samma sak faktiskt.
Vilka låtar kommer alltid att påminna dig om 2013?
- Ty Herndon - What mattered most.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
- Det där verkar gå upp och ner mellan åren, så det är svårt att jämföra. Jag var ledsnare än förra året, ja. Jag har nog varit väldigt ledsen, eller snarare uppgiven i år.
Vad önskar du att du gjort mer?
- Tänkt på mig själv faktiskt.
Vad önskar du att du gjort mindre?
- Brytt mig.
Blev du kär i år?
- Nej.
Hur många har du kysst i år?
- 2.
Hur många hade du sex med?
- 1.
Favoritprogram på TV?
- Haha, jag kollar inte så mycket på TV, men jag fastnade för svenska Hollywoodfruar *harklar mig*
Bästa filmen?
- Ehrm, Jag såg faktiskt The Hunger games, men den är från 2012 tror jag. Men den tyckte jag om.
Bästa boken du läste i år?
- Jag läste ju hela sagan om Isfolket. Jag läste en massa annat också, men vi får sätta någon av de böckerna så gör vi (jag och mina multipla personligheter) det lätt för oss.
Årets bästa låtar?
- Eh ja, jag lyssnar inte så mycket på ny musik så jag vet inte vad som kom 2013 faktiskt. Men jag upptäckte Taylor Swift :)
Bästa matupplevelsen?
- Måste nog sätta typ L's kycklingsoppa där eller något (för alkoholistrisotton var nog 2012 :))
Något du önskade dig och fick?
- Helt ärligt så brukar jag få det mesta jag önskar mig faktiskt.
Vad gjorde du på din födelsedag 2013?
- Det vet jag faktiskt inte.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
- Det finns säkert massor, men det tänker jag inte tänka på.
Vad fick dig att må bra?
- Mina vänner som fanns där när jag behövde dem. Tack! <3
Är det något du saknar år 2013 som du vill ha år 2014?
- Ja, men det får jag nog inte skriva här. Eller får och får, får jag väl, men det hade inte varit så snällt och jag försöker vara snäll ibland.
Vilken kändis var du mest sugen på?
- Bruno Mars alla gånger!!!
Vem saknade du?
- Jag har saknat min son så tårarna har sprutat många gånger i år. Främst när han varit bortrest såklart, men även när han bara varit på dagis vissa dagar haha.
De bästa nya människorna du träffade?
- Hmm. Vet inte faktiskt. Inga bestående bekantskaper åtminstone (tror jag).
Högsta önskan just nu?
- Jag vill göra ett så bra liv och en så bra framtid som möjligt för mig och Julian.

2013

Jaha, alla utom jag skriver årssammanfattningar. För jag minns typ inte vad som hänt i år. Eller förra året menar jag ju. Men jag kan försöka.


Januari började med att vi skålade i cola på balkongen (Julian var hemma) och jag vaknade nykter dagen efter. I Mars började Rafa ha Julian någorlunda regelbundet så då blev det väl lite fest (nej, det blev rent supande). Sen får vi fortsätta till April när E kom hem och gjorde livet till kaos :P Maj-Juni var... kaos. Sen Juli och Augusti var det en del festande vill jag minnas för Julian var både på kollo och hos R. Sen slutade R ha J. September-November var nog rätt lugna, jobba, hämta/lämna barn, laga mat osv. December åkte J till brasilien och vi får väl hoppas han kommer hem nu den 28 som han ska. Ism påstår att det var den 21 december som vi hade kaosfesten, så då får vi väl tro henne där. Hemskt var det dagarna efter. Sen åkte till B för att fira nyår och det var lyckat tills det blev 2014 om vi säger så.


Ja, jag har inte spec bra minne, det är därför jag borde blogga, men jag gör ju inte det. Jag vet ju att jag har hunnit med mysiga stunder med syrran, djupa samtal med B, middagar med Ism och Emma, roliga incidenter med L, mys i mängder med E och J. Sånt som bara ska finnas där. Som man värdesätter för att det gör det, men ändå inte riktigt minns förrän man saknar det. Jag saknar att bara sitta uppkrupen i soffan och prata skit med A och CA, nu när vi inte gör det längre tyvärr. När vi gjorde det var det bara sånt man skulle göra och som man inte tänkte extra på, snarare tvärtom. Och det är väl delvis därför man inte gör det längre, man värdesatte inte det då.


Over all så har det här året nog varit lärorikt. Jag glömde ju säga att jag har slutat röka. För många människor skulle det nog ha varit en stor sak, något att notera, men inte för mig. Jag minns inte ens datumet. Det är därför jag har så svårt att skriva min årsresumé. Jag bara lever på och noterar inte riktigt vad som händer förrän efteråt. I vissa fall långt efteråt. Jag tar lärdom, det gör jag, men för mig finns det inga "stora" händelser i livet. Det skulle väl vara när jag fick Julian då (jag minns att jag var skiträdd för att glömma vilket datum han föddes faktiskt). Nu låter det som om jag är antingen skittrist eller skitdum, men jag tror inte jag är någotdera faktiskt. Jag har bara... En annan syn på livet än många andra.


Jag väljer att säga som Collin Raye: "I don't always get what I want; I get what I need".

Jag vill...

... ha tillbaks min kontroll. Jag vill själv kunna bestämma om jag ska bli så starkt påverkad av någon eller inte. Jag vill vara herre över mina känslor, jag vill inte att de ska vara herre över mig. Jag vill kunna vara fullkomligt glad fast han inte är i närheten. Visst kan jag vara glad, men ändå är det något som saknas. Jag vill inte behöva tänka på honom 24/7, men ändå gör jag det. Undrar hur han mår, vad han gör. Jag vill inte bli ledsen när vi säger hej då, vi kommer ju ändå träffas väldigt snart. Ändå lämnar han en smärta och en tomhet efter sig. Jag har inte valt att släppa kontrollen över mig själv så här fullständigt. Vad är det i honom som gör att mitt motstånd helt och hållet har trasats sönder? Den här pojken har potential att krossa mig totalt. Fast jag kanske skulle behöva det. Och fast jag vet det så kan jag inte bara stänga av.

Hur länge var det sedan sist?

Ok. Det var ett tag sedan jag uppdaterade här. Jag har väl lyckats ganska bra med att hålla mina känslor inom mig (eller skrika ut dem på fejjan), men nu behöver jag skriva av mig.

Han heter edwin och jag kan helt enkelt inte få nog av den här killen. Jag vet inte vad det är med mig, jag är som förändrad. I normala fall den som "håller tillbaka", men inte nu för jag kan helt enkelt inte, hur mycket jag än anstränger mig. Han är som en magnet! Det är fysiskt jobbigt att inte få vara nära honom, jag som hatar förmycket kroppskontakt! Om jag har varit så här tidigare så minns jag det inte, helt sjukt är det. Men kanske är det för att jag är fri att göra som jag vill. Kanske för att jag inte behöver dra mig undan av "självbevarelsedrift". Kanske är det för att han inte jagar mig eller är på hela tiden utan lämnar lite spelrum åt mig också. Kanske är det för att han är en otroligt mjuk person. Kanske för att han visar att han lyssnar på vad jag säger, men ändå har integritet, en egen vilja och bestämmanderätt. Jag vet inte varför, men jag vet att jag bygger upp något. förtidigt att kalla det kärlek, men liiite försent att kalla det vänskap. När vi inte är tillsammans känns det redan som "en del av mig saknas", så himla klyschigt, men det är så jag känner. Nej, jag har inte börjat planera en framtid, för det finns nog ingen. Om allt går enligt planerna så åker han tillbaks till Kenya om ett år. Jag kommer behöva er alla då!

Shit pommes!

Jag läste mina gamla blogginlägg (från Helgon) precis och herre Gud. Jag mår faktiskt illa över mig själv, skäms så in i norden! Det positiva jag fick ut av det är åtminstone att jag har förändrats en hel del på de här åren. Jag tänker inte klistra in det mest vedervärdiga där stod, men ett litet smakprov ska ni väl få (om jag fortfarande har några läsare)... eller, jag ångrar mig.

Things are just... kinda strange!

Jag vet ingenting om någonting, typ. Jag vet inte vilka ord jag ska använda, hur jag borde uttrycka mig så att det blir rätt. Jag önskar att det bara gick att stoppa huvudet i sanden och helst aldrig mer komma upp. Typ gräva längre och längre ner och att det fanns ett nytt land därnere i sanden. Hmm, fokus.

Jag vill ge den här till framför allt B och C. Jag vet att jag är skyldig (fel ordval... ja) så mycket mer än bara en sång. Men också till R och K. Melissa säger det så mycket bättre än jag kan.

...


Kärleken tar inte slut bara för man säger farväl


Lite lätt förvirrad...

Det är sjukt vad musik kan göra. Julian sitter och tittar på film och jag tror att du är där. bara för att du brukade vara det när den här filmen spelades. Jag måste vänja mig av med det, för det kommer inte hända. Ja, mitt val, men det betyder inte att det var eller är enkelt. Jag försöker att inte visa. Jag klistrar upp ett leende och kallar mig glad, jag limmar på den positiva fasaden och snubblar vidare. Men i mörkret kan ingen se eller höra mig. Och det är bra. Nej, jag är inget vrak. Och nej, jag mår inte skitpisshelvetiskt. Men jo, jag saknar dig. Och jo, det gör ont. Så klart. Om jag inte skulle känna så här, skulle jag inte vara jag. Jag har tagit bort ditt örngott från "din" kudde och satt på ett nytt. "Din" säng står renbäddad och... just precis, tom. Jag har försökt göra om lite i badrummet, sorterat lite i skåpen. Jag har räknat sängkläder och kommit på att jag måste köpa fler påslakan. Jag provade mina gamla kläder... de passade inte. Slutsats: Jag måste verkligen förnya min garderob. Ja, jag klistrar upp det där leendet och kallar mig glad och jag limmar på den där positiva fasaden och snubblar vidare. Men ändå, någonting har hänt. Jag har blivit förväntansfull igen. En livslust jag trodde var död har åter vaknat. Ett litet hopp testar sina vingar i min mage. Vem är jag? Vem har jag blivit? Hur ser jag ut nu? Jag längtar faktiskt efter att få lära känna mig själv igen. Det kanske låter flummigt, men det är så det är. Jag lärde mig att hålla distans till mig själv, men nu vill jag komma nära igen och upptäcka mig själv och allt nytt som jag berikats med. Du kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta som far till min förstfödde son. Det vi gick igenom är långt ifrån unikt, men det är stort. Jag kommer alltid att beundra din acceptans och jag skulle så gärna vilja minnas bara det som var bra. Om ett tag kommer jag nog göra det, jag är redan på väg dit. Och jag kommer nog alltid sakna det vi var en gång, men inte det vi blev. Om vi bara hade tagit vara på varandra och vår relation hade saker kunnat se så mycket annorlunda ut, det är jag säker på. För visst var vi väl lyckliga, vi två som sedan blev tre? Jag har inte sagt det till dig på flera år, men jag säger det nu. jo, jag älskar dig och det kommer jag alltid göra. Vissa spår kan man inte radera ut. Men det var inte så här jag ville att det skulle bli. Det var inte det här jag önskade. Visst har vi båda förändrats, kanske mognat eller kanske tvärtom. Han som jag blev kär i för sex år sedan tog ansvar för sitt liv. Han skötte sina studier och han var intelligent. Möjligen något egocentrisk, men på ett charmigt sätt, enligt mig. Och han skrattade ofta. Lite omogen, ja, men ändå. Dessutom hade han världens finaste ögon och leende, snygg kropp och en härlig röst. Var finns han nu? Jag har inte sett honom på flera år. Det var inte hans utseende eller hans röst jag blev kär i, de finns fortfarande till viss del. Men personligheten är förändrad. Och jag, vem var jag? Och vem blev jag? trött, ledsen, sliten, irriterad, en riktig bitch. Inte konstigt att vi inte fixade det. Och nu, vad gör vi nu? Vi kan inte ens samarbeta. Hur kan man få sådana känslor för någon man tidigare känt motsatsen för? Jag är lite lätt förvirrad.


Hailie's song


Well...


Fast jag inte saknar dig, så känns det som om världen skulle rasa om du glömde mig


Det blir jämt så fel...


Han med "stort H"

Ok, vi har en liten gissningslek:
Jag ääälskar honom!
Han är ett jävla mongo!
Han har precis min sjuka (dåliga) humor!
Han har ett vrickat smile i fejjan precis heeela tiden!
Jag förstår precis hans tankegångar!
Han känns faktiskt som min själsfrände, om vi ska ta i lite!
Någon som vet vem denna underbara karl är?

Reseskildring... Med betoning på "rese"

Det här blev färdigskrivet idag, men har skrivit lite pö om pö.

Hej!
Här sitter (ligger) jag och tänkte blogga lite. Jag befinner mig i varma, soliga, fuktiga, ja helt enkelt tropiska Fortaleza. Jag tänkte berätta lite om... Ja, saker som kan vara värda att minnas.

Kvällen innan resan somnade jag och R tidigt. Nu tror ni att det var för att vi bestämt att vi inte skulle stressa med allt dagen efter, men så är inte fallet. Och det förstår ni nog när ni får höra min yrvakna replik, sagt ungefär 23:00:
- Borde vi inte packa nu... Kanske?
Sagt och gjort, för Rafas del. Däremot vaknade J, så jag... Somnade om med honom.

Morgonen för resan grydde och J lämnades på dagis vid 8. Jag skulle packa var det tänkt och det gjorde jag också... Efter att ha sorterat alla garderober. Rafa hade en poäng när han lite desperat utbrast:
- Av alla dagar på året gör du det här idag!
Ja va fan, man kan ju inte packa in kläderna i osorterade garderober när man kommer hem. Logiskt va?

Bara en timme försenade tog vi bussen mot centralen där vi tog tåget mot Kastrup där vi checkade in bagaget. *andas* En av väskorna vägde precis de tillåtna 23 kilona men den andra vägde 27. Surt för oss, för vi skulle bli tvugna att betala extra. Vi hade dock så jävla bråttom, så vi hann inte med det. Vi slapp helt enkelt, sa hon i kassan.

Well. NU vet jag inte riktigt hur jag ska lyckas gestalta det här. Tänk er en skitliten snubbe med stor ryggsäck, keps (för att dölja flinten) och ganska stor mage. Iklädd luvtröja, långbyxor och högskaftade kängor (stövlar), när vi är på väg till varma Brasilien. Tänk er sedan en pojkflicka med ruffsigt hår, sliten urtvättad föredetta blå, numera grådaskig t-shirt, slitna vida shorts och sandaler som är minst ett nummer förstora. Hon är något längre än den lille snubben (bara det är något att påpeka, säger hon här) och även hon har en stor och tung ryggsäck, men det som gör saken ännu roligare är att hon haltar pga att hon lyckats stuka foten två dagar tidigare. Och en prydlig, blondlockig trollunge i släptåg självklart. Minns sedan att dessa "människor" tog bussen till Malmö central ungefär en timme försenade och slapp betala överviktsavgiften på bagaget eftersom man redan höll på att boarda planet. Tänk er sedan en lång kö till säkerhetskontrollen och föreställ er den frustration som uppkommer då. Har ni gjort det? Bra! Då vet ni ungefär hur vi kände oss när vi stod i kö. Så passerade vi säkerhetskontrollen där den lille snubben (även känd som Rafa) blev tvungen att ta av sig sitt skärp och hålla upp byxorna medan han passerade mellan de två sensorerna. Otroligt kul, tycker jag. Speciellt när man är stressad. Sen hördes våra namn i högtalarna. Ja men vilken tur att vi hade kommit förbi säkerhetskontrollen, nu skulle vi bara... springa och hitta gaten. Jag säger bara två ord - stukad fot. Antagligen var det detta som gjorde att flygplatspersonalen fick syn på en liten snubbe med stor ryggsäck, bärandes på en blondlockig trollunge, som kom stormande i full karriär, skjutandes en halv kundvagn (alltså ni vet en sådan vagn man ska lägga handbagaget på, som är ungefär stor som en halv kundvagn) med en asgarvande, men halvt förtvivlad Sandy på. Ni kan ju tänka er hur jag stod på denna lilla bagagevagn med min egen ryggsäck på ryggen. Något kutryggig och ja... helt enkelt med ändan i vädret. Men uppfinningsrikedomen är det åtminstone inget fel på, jag slapp ju springa. Men när Rafa stannade framför personalen gjorde han det så tvärt att jag nääästan ramlade baklänges med vagnen över mig. Jag hade nog gjort det om jag försökt ta emot med högerfoten, men som tur var så gjorde jag inte det. Mohahahaha, det skulle om möjligt blivit en ännu roligare syn för flygplatspersonalen. Jaja, vi fick sitta och vänta en stund medan planet boardades färdigt. Men det kunde någon väl ha talat om, så hade jag sluppit denna förödmjukelse, att åka bagagevagn med ändan i vädret över halva Kastrup.

Om bord på planet som skulle ta oss till Madrid hamnade vi framför en barnfamilj. Jag har inte så mycket att berätta om denna förhållandevis korta flygtur (3:20), mer än att vi åt för typ 600 tror jag. Ja, det glömde jag ju säga, träffade en föredetta klasskamrat på centralen, jobbade på Forex. Nåväl, vi hade iaf växlat så vi hade typ €150 och eftersom vi ju redan hade växlat dessa pengar så var det ju lika bra att använda dem - I Brasilien har man ju inte Euro. Japp, Sandy är logisk som vanligt. Eller inte. Och vad ska man annars ha för sig på ett flygplan? Jag brukar inte spendera... men när jag väl gör det finns det liksom inget stopp. Undrar om det är så alla shopoholics också tänker? fast jag är ju ingen shopoholic. Och nej, det handlar inte om förnekelse. Skitsamma. Jag skulle ju berätta om den roliga barnfamiljen. När vi höll på att landa i Madrid säger en typ sex-sjuåring väldigt allvarligt:
- Är det här verkligen Spanien? Det här ser mer ut som... Californien. (tror jag det var han sa, jag minnns faktiskt inte nu. Jag berättade det här för Belmina när jag hade det i färskt minne, så hon får gärna rätta mig om jag har fel)
Hade lite svårt att hålla mig för skratt faktiskt.

Så landade vi i Madrid där vi skulle leta upp en grupp som hette Madrid Amigos. Flygplatspersonalen missförstod dock och trodde vi skulle leta upp ett gäng vänner men att vi inte visste var de var. Efter flera år utan spansk-input är det väl inte så konstigt, men jag trodde faktiskt inte att den skulle vara så dålig som den faktiskt var. Jag blandade vilt med portugisiska och lät nog mer som en Brasilianare som hamnat i fel land och inte riktigt kan spansk grammatik eller vet hur man bör uttala spanska. Men det får det bli ändring på :) Anyhow. Vi hittade vårt kompisgäng till slut och fick åka buss till vårt hotell. Och vilket hotell sen. Eftersom vi flög med Iberia hade jag väntat mig något billigt skit, men det här var ju rena lyxhotellet. Tyckte jag alltså. Hotell Alameda, kan rekomenderas.

Nästa morgon var det dags att flyga från Madrid till Fortaleza, men för att komma till gaten var vi tvugna att åka flygplatståg. Utan lokförare. Shit pommes, fort gick det och så var det liksom ingen som styrde. Jag hade pirr i magen under hela den färden kan jag säga. Vi boardade planet och hade 8 timmars tristess framför oss.

När vi kom fram började äventyret. Och äventyret började med att Rafas väska liksom inte hade flugit med samma plan som vi. Med det beskedet och en borttappad-anmälan gick vi ut till lyckliga familjen som mötte oss på flygplatsen. Jag blev av med J typ genast och kände mig lite halvt borttappad själv. Inte för att jag var vilse eller så, men för att det var typ 7 personer där och mötte oss. Jag slog följe med gulliga gabriel, Rafas storebror och vi pratade om ditten och datten på väg till bilen (förlåt, bilarna). Väl hemma kommer jag inte riktigt ihåg vad vi gjorde. Men vi spenderade åtminstone nästan två månader där och nu är vi hemma. Men ja, behöver ju inte dra det så kort. Jag blev översprungen av en mus (tror vi, jag hann inte se vad det kunde vara för något) och det var mindre trevligt. En gång när jag tände ljuset så ser jag ett mystiskt föremål ligga någon meter ifrån mig. jag har ingen aning om vad det är och tänker att det nog är en reptil av något slag. Fast den springer ju inte iväg. Jag går försiktigt, försiktigt fram mot den och sparkar till den. Då flyger den upp i luften och landar med en smäll ytterligare några meter bort. Vid det här laget är jag vettskrämd och har liksom ingen logik what so ever i min lilla reptilhjärna. Jag går (ok, springer) där ifrån och R's mamma undrar vad i hela friden som hänt. Jag förklarar att det var någonting som inte sprang iväg när jag tände ljuset och då sparkade jag till det och då flög det upp i luften och ramlade ner igen. Hon följer med migg till händelsernas centrum och börjar gapskratta.
Hon: - Nej, jag förstår att den inte sprang, den är ju helt död!
Jag: *kissar nästan ner mig vid tanken på att jag skulle ha mördat liksom* - Men den kanske dog när jag sparkade på den. Vad är det för något?
- En... En... En... *det låter som om hon ska kvävas av skratt* En hoprullad handduk.
Ja, alltid ska man väl roa någon. Själv tycker jag det är skitkul, kanske inte just då eftersom jag var så rädd, men sen.

Ja och så gick knappt två månader och vi måste säga hej då. Jag hatar avsked och det var svårt även denna gången. Men svårast av allt var att säga hej då till Rafas syster och veta att det är osannolikt att man träffas igen. Resan hem gick bra. Jag minns inte så mycket av den och när vi kom hem var vi totalt utmattade. Så utmattade att vi somnade alla tre typ en halvtimme efter hemkomst eller något ditåt. Ja, jag var faktiskt så utmattad att jag hade glömt meddela oroliga människor att vi kommit väl hem. Dagen efter fick jag ett "fuck off" som gjorde mig duktigt chockad. Det farligaste han säger är annars "saaablar". Haha, eller inte, men "fuck off" var liksom min roll i vår relation tills typ... då.

Ja, så nu är vi alltså hemma och jag har inget roligt att förtälja. Vi har varit hemma i en vecka och har ännu inte packat upp, det kanske säger något om mig som några inte visste. Aah, jag glömde ju nämna att Rafas väska kom tillbaka sen. Dom kom och lämnade den gratis. Jag tycker att det där visar ganska tydligt vilken skillnad det faktiskt kan vara mellan olika kulturer, aldrig att det skulle hända här liksom. Men min blogg har blivit så jäkla opersonlig, som någon sa. Jag får ta och ändra på det... kanske.

Från Brasilien


Jag vill känna att jag levt mitt liv!


Yes indeed!


Hey, hey... You, you!

Jag är full med myggbett, till och med på tårna. Julian är full med löss. Jag har inte lika många som han, än så länge. Jag vill gärna ha dem ur världen, men ingen vill hjälpa mig med att införskaffa de nödvändiga attiraljerna. Det blir inte så kul när det blir asmånga löss, eftersom både jag och J har långt hår. Men ingen verkar tycka som jag, vadå, en dag mer eller mindre. Jotack. Dock var jag förutseende nog och tog med luskamm från Sverige, så den får duga tillsvidare. Det går ju med Julian, men det är lite svårare på mig själv. Ja, det är ju inte det lättaste på Julian heller vill jag lova, även om han sitter stilla. När jag inte har fått några "troll" på kammen på en stund blir jag lite orolig. Tvärtom borde jag ju bli glad, men det blir jag inte. Och då får Rafa titta på honom och han säger att han inte hittar några mer löss. Men jag tycker att det borde finnas fler, bara det att han inte ser dem. När jag fångar en lus så visar jag den för J och han tycker det är jätteroligt att se "trollen", men han vill helst inte pilla på dem. Det vill inte jag heller, men jag måste ju. Usch. Jag har ju aldrig sett en lus i naturlig storlek, bara i mikroskop med myyycket förstoring. Och jag har den bilden på näthinnan varje gång jag fångar en lus. Det ni!

Tankar

Jag tänker nu. På allt som kunde blivit, på allt som inte blev. Det är åtta månader sen. Om inte... Hur skulle det ha varit nu? Vad skulle jag ha gjort? Hur skulle jag ha mått? Var skulle jag ha varit? Vem skulle jag ha varit och vem skulle du ha varit? Jag tänker med ett visst vemod, inte sorg, men ett sorgmod och en stor längtan. Samtidigt vill jag bara skjuta det ifrån mig så hårt det bara går, så långt bort som möjligt. För egentligen... Nej, det går inte, kan inte, vill inte, får inte, har inte lust!

Tidigare inlägg
RSS 2.0